C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARIANTER OCH KOMMENTARER
kärleksförklaring. Hon var, när hon uppsteg, verkligen så hvit i sitt åldriga ansigte,
att hon ej illa passande kunde liknas vid en marmorsten, såsom Jägaren
sagt: hennes ögonbryn, ögon och mun voro mörka 116 drag på denna slags marmor,
hvilka kunde liknas vid Inskrifterna på monumentet, Inskrifter tydande
forntida kärlek, förfluten eld. 117 - Hela Samlingen uppsteg, omringande med
bifallsrop de gamla, som 118 lofvade hvarann att vara ett par. – Folket har kallat
denna händelse Tuppens förlofning: detta namn skall jag sätta under denna
del af Taflan – längre fram målar jag Raubinhays slottskyrka – ett Chor ridderligt
genom min Farbrors frikostighet upplyst, ståtligt prydt – der gifver i Abbotens
närvaro de gamle hvarann sina hjertan, Vigseln förrättas, och sjelfva Fru
Beatrice, som gjort sig en fägnad att på det vackraste kläda den gamla Ernestine
står sjelf bakom henne i kyrkan. – Beatrice! jag får då tillfälle att tekna edra
drag, min Faster, på ett eget sätt, som ehuru ringa hela denna Tafla torde vara,
likväl skall fordra en stor konst. Edra ögon uttryckte, jag mins det väl, att Ni
fann hela detta bröllop onödigt snarare löjligt, likväl står Ni god, nästan tårögd
bakom den gamla Ernestine, hvilken Ni skänkt en Sidenklänning för denna 119
Högtidsdag och hvars Brudpiga Ni velat vara. Ernestine i sin ålderdom inför
altaret är ännu sådan, att vi alla 120 kallade henne ”Skönhetens Hamn” 121 (eller
efter E. uttryck Sk. s Spöke), hon stod som ett bleknadt Minne. – Härefter kommer
den tredje Gruppen på mitt Konststycke – här skall jag måla högtidens slut
– Dans, Gästabud och all den Glädje, som Sir Bruce, nästan med ett utmärkt
öfverflöd tillstälde åt sina underhafvande, för att fira sin Svensk, som han kallade
Brudgumen. Folket benämnde denna Fest Tuppens bröllop, och det går ej
snart ur deras minne huru roligt de hade på det.
(30) Jag ber Er då, Patrik, sade L. S., att Ni målar mig i dans med denne min
gamle Vapendragare, som jag värderar och vördar, jag håller det för en ära att
hafva dansat med honom på hans Bröllop.
Jag skall söka tekna Erasmus, hur lycksalig han syns, huru hans ögon stråla
när L. S. bjuder honom sin hand till dans! I hela sin dans i alla sina Gester söker
han vara en Riddare lik – gör sin sak så ledigt och ändock zirligt han kan.
Han aftager först sin mössa tre serskildta gånger för henne – derefter stiger han
fram tager hennes hand – Ni, mina Skottar ropar han högt, I hafven ej förr sett
en Svenska och en Svensk dansa tillsammans! Detta är något nytt – I fån kanske
aldrig mer i er lifstid erfara något dylikt – Sen upp! det är en Svensk dam af
ypperlig rang och en – – – en ganska ryktbar Skogvaktare som dansa
– Dessa Ord skall jag sätta under Taflan. – – –
Man talade mycket om denna Salongs prydnader som på Raubinhay var favoritrummet.
Man samlades der alla dagar. Sir Patrik teknade ifrigt efter de
uppgjorda Förslagerna: Lady Sophia rättade ofta den unge Konstnärens hand,
med en snillrik anmärkning.
7 B. [Sjunde Boken]
Såsom den bleknande, men lugna aftonen efter en het, färgrik dag 122 så var
lefnaden i Skottland för denna Historia. Minnet af Sverige stod för Judith med
ofta sköna, men 123 förskräckliga drag. Detta aftonlif var i J s Själ en stilla blek 124
450