C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARIANTER OCH KOMMENTARER
dragare, så finner Ni honom på Raubinhay. Han upphörde ej att vara trogen
Sophia (29) och vi funno rätt nyttigt att hafva en så rättskaffens man till följe i
dessa tider.
Det måste då utan tvifvel vara samma Person, inföll Patrik Bruce, som är så
road af vår skottska Jagt efter Gräfsvin, och som höll det narraktiga Bröllopet.
Det är just denne Jägare på Raubinhay, som vårt folk kallar Tuppen 103 , sade
Beatrice. Det är han, som aldrig låter någon Högtidsdag fattas vildt på vårt
bord, men som i köket har den djerfheten 104 , att bestämt 105 tillsäga när han
lemnar sina skjutna foglar: Ni må steka hur Ni vill, men denna fogel (han pekar
på den fetaste) skall Ni endast tillaga åt Mylady Sophia. Det är han som
aldrig kan lemna den egenheten att hvarje helgdag gå i sin gamla Björnskinnsmössa,
och deri sätta en Gulvifva om sommaren eller en Tallrisquist blandad
med Tuppfjädrar om Vintern, emedan denna mössa är den enda klädespersedel
han eger ur kära gamla Sverige, och Gulvivor samt Tallris finnas der i ymnighet
och påminna honom sin tid 106 då han var Skogwaltare och ung i sitt
eget Fädernesland. Jag tror han uppblandar Tallriset med Tuppf. att gjöra
plaggen prydliga. Jag vet med visshet, att han näst L. S. älskar ingenting utom
sin Björnskinnsmössa, och skulle hon dö, reste han ännu en gång i sälskap
med den sednare till Sverige. Det fattas honom icke Hufvudbonader Patrik, Ni
skall vara öfvertygad, att min man har mycket gagn af honom i skogen, och en
slags besynnerlig halfmelankolisk agtning för denna gamla svenska Antiquitet
107 , han skänker Gubben alt hvad han 108 kan behöfva – och detta af bästa
finaste slag, alt detta nyttjar han om hvardagarna och i arbetet, men när han
vill vara präktig har han sin barslitna Björnmössa.
Du skall icke skämta öfver min Björn, sade Sir Bruce högtidligt; för öfrigt,
dansade du sjelf ganska innerligt med honom på hans bröllopsdag.
Ja, min k. P., så gör altid Sir Bruce. När jag beslår honom med hans egenheter
och i synnerhet hans dunkla tycke och Högaktning för någonting Svenskt –
vänder han sig emot mig med den anmärkningen – att jag sjelf i hemlighet hyllar
det sällsama 109 Norden lika mycket som han – detta land som är obehagligt,
eländigt för all eftertanke, men drar hjertat i tysthet utan att man tänker 110 det,
han talar då om, att också jag håller af den gamla token Erasmus som alla här
kalla Tuppen, derföre att han älskar att upphöja sin Hufvudbonad med Tuppfjädrar.
Jag har verkligen dansat med honom på hans Bröllopsdag, hvilken ej
heller var ibland hans minsta Löjligheter.
Vet Ni, sade P., jag har mycken lust att i denna Salong ännu tillfoga en Tafla,
en förening af skottskt och svenskt, och den ville jag sätta öfver dörren, emedan
den snarare vore en Carikature än kunde bli ett Konststycke. Jag har svårt
att motstå den frestelsen att afmåla Tuppens Bröllop, såsom man almänt här
kallar det, och hvaraf minnet ej snart tör lemna mig – men jag skulle inunder
vilja skrifva i Ord sjelfva hans Frieri till sin Ernestine.
Godt – detta är ett godt förslag! –
Jag skulle vilja afmåla i ett hörn denna Folksamling under den stora Eken
der all ungdom på Raubinhay samlas till St. Andrews fest med målskjutning –
på ena sidan sitta de åldrige af mankönet och alla matronorna till venster att
bese och glädja sig öfver sina 111 rödblommiga barn. – Hastigt uppstår ett
Skratt, ett Gny bland ungdomen. Svensken komer, Tuppen kommer! ropa alla
448