C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARIANTER OCH KOMMENTARER
utan fann blott Tjenaren mig, och blandade tårar med mig – detta bud omtalade,
att de Hertiglige sköflat min Herres Borg, emedan min Herre var en af
Konungens förnämste Riddare – och icke nog härmed – de hade också sköflat
alla hans Tjenare – ja min Herre, jag var en af dem, borta i Kriget, min kära
hustru och mina barn hade hema emellertid blifvit ett rof för deras händer,
som nu råda – jag begriper att hade jag sjelf varit hema, så hade jag fått dela de
öfriges öde och falla Dödens man – men jag söker hålla det kära lifvet uppe
och vandrar på nya Vägar tills jag kan finna ro. Jag beklagar dig ganska mycket
sade Sir John, och jag önskar af hjertat att du måtte finna ett nytt och mera
fredligt hemvist, men emedlertid behöfver du ej hindra vår resa – lemna betslet
på denna unga Dams häst! – Ach nej, min Herre, hvem Ni kan vara, men denna
späda Dam är en stjerna för mig, när jag första gången såg henne slog genast
mitt hjerta af vördnad och beundran. Ni har farliga stigar att rida, jag vill till
fots med min goda käpp följa hennes häst och med mitt lif försvara henne i farans
stund. – Härvid vände sig Lady Sophia till Sir John – jag har en gång sett
denne man, men jag vet ej hvem det är, Ni mins vist denna gång, då jag af
främmande bortröfvades från Svartvik – de sökte en ledsagare genom vilda
skogar – de förde denna hederliga och goda Man till oss, men långt ifrån att
tjena deras afsigt, föll han ned till mig, kysste min hand med en känsla som jag
ej förtjenat, och svor att mina Röfvare häldre skulle få binda honom, än han
skulle hjelpa dem att bortföra mig. Knapt hade vi en stund samtalat med denne
102 Främling förr än ett hastigt buller nalkas oss. Sätt på venstra sidan af Taflan
en Svärm vilda Karlar – de ropa att de äro Hertiglige, men under detta
namn voro de Plundrare, Röfvare min kära Patrik; vi hade ganska få män med
oss – men det är nu som den främmande med skäl kan kallas Lady Sophias
Räddare undan deras vilda hop. Sir John hade nog att försvara sig mig, men
denne Främling som hade så mycken enfald, snarare Dumhet i sitt ansigte –
utdelade kring Lady Sophias häst, så kraftiga slag att ingen vågade nalkas henne
och mätta sin rofgirighet med hennes dyrbarheter. Ni bör veta att Främlingen
hade ej något Försvarsvapen af vigt han feck många djupa sår – och en cirkel
af hans blod omgaf Lady Sophias häst. När slutligen de vilde flydde, satte
han sig af mattighet ned vid Sophias häst – men vi skyndade hastigt af våra
hästar, och Sophia gret af ömhet för sin Försvarare, hon tog sin egen Slöja ref
stycken deraf att förbinda hans sår. Då kommo tårar i den sittande främlingens
ögon. Jag har varit olycklig nog under himmelen, efter jag förlorat min ridderlige
Herre, min kära hustru och mina besk. barn – men jag får nu lefva en stor
och lycklig Stund – jag får hålla denna adliga Slöja i mina armar – och sjelfva
denna unga förnäma sköna Dam gråter öfver mig! – Gråt icke mina ståtliga
Herrskaper fortfor han – jag dör aldeles icke nu – jag skall ännu lefva, ty jag
känner att min bana såsom Skogvaktare nu är slutad, jag skall hädanefter lefva
som Vapendragare; jag har i dag gjort profvet härtill – skall Ni neka mig att följa
Er som Er skugga, som er Försvarare, som er ödmjuka Tjenare och Vapendragare;
– Lady Sophia svarade intet – ett särdeles leende ville blanda sig i
hennes tårar – snart derefter insomnade den tapre Besynnerlige – han stödde
sitt hufvud i Ladyns(?) händer, och hon ville ej undandraga sig att hålla hans
hufvud, hon smekte sin befriares gråa hår. – Vi måste länge rasta på denna
Skog – nog af Sir Patrik; Om Ni vill se Originalet till denna gråhårige Vapen-
447