C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARIANTER OCH KOMMENTARER
min mor 99 , befalte mig att knäböja för henne med hvilken jag följt – Jag gjorde
det! Himmel, då sänkte sig den höga med lågande ansigte till min mun kysste
mig och sade – Ja, du är min Dotter O Sophia! – Förföljd utan Hem, utan Fader,
utan Konung, utan Beskyddare skall du vandra med mig genom öknarna
100 , men – – hon tystnade åter och slöjan föll för hennes ansigte. John Bruce,
som blifvit uppmärksam af dessa Ord, och som ville underrätta sig om olyckan
med Pater Amaury, hade snart derefter ett Samtal med den Gestalt jag åtföljt –
jag hörde och såg intet – jag vet ej hvarom de talade, men följden blef att denna
Person, som vi sedan kallat Grefvinnan, i Brucens sälskap jemte mig reste
hit till detta nya land, som jag kallar mitt Fädernesland, emedan jag icke eger
något, och emedan detta eger det käraste jag har.
Denna Tafla af återseende och upptäckt i Warnhems Skog skall bli en af
mina vigtigaste Taflor, sade Patrik – utan denna händelse hade icke Lady Sophia
varit i Skottland!
Flere år äro sedan dess förflutna sade J. Bruce – svåra händelser – men det
är icke godt – du skall icke måla flere Taflor ifrån Sverige – vi hafva minnen
utan taflor, vi hafva sorger, som skulle vara lyckligare att glömma, än upplyfva[!]
genom Konst och Pensel.
Efter så är, sade Fru Beatrice, efter ett ögonblicks tystnad, efter vi ej vilja
upplifva minnet af en olycklig Konung, eller en Vän – är det kanske bättre att
vi sätta vid de öfrige en Tafla af annat innehåll, hvarom jag öfverlemnar åt Er
alla, om den skall vara sorglig eller tvärtom. Ni skall veta, min k. Patrik, att vi
hade ännu en tämlig Väg att resa genom 101 Sveriges fasta land, innan vi kommo
till Hafs kusten. Hela landet var uppfylt af Ströfpartier somlige tillhörande
de Kunglige, andre de Hertiglige: vi behöfde således vara ganska försigtige och
hvarje främling vi träffade kunde vara oss farlig. Vi kommo en dag på en Väg
och funno en man i ganska [sorglig överstruket] ställning vandra sin Väg fram,
han var dåligt och söndrigt klädd, men hade en kraftig Påk i sin hand. Ni bör
måla taflan på det sättet, att man från höger ser en Väg slingra sig fram genom
några kullar täckta med Hassel och annan löfskog. Ni målar derefter 4 hästar
på hvilka vi rida och efter oss någon betjening med vårt bagage. Midt framför
denna Grupp en trasig man af särdeles ansigte, hvari Ni måste aftekna den sällsama
föreningen af Narraktighet men likväl godhet. I det ögonblick denne
Vandrare hör ett tåg bakom, vrider [han] hastigt om sitt hufvud för att efterse
om detta kunde medföra fara – hans ena fot tyckes vara beredd att begifva sig
på flykten in i den täta Hasselskogen – men hastigt fastnar hans blick på Lady
Sophia; han springer fram till hennes häst knäböjer och håller betslet, att vi
måste stanna – det är i denna ställning Ni skall aftaga honom. Vi trodde han
var vansinnig vi frågade hvem han var – En flykting, en kunglig svarade han! –
Då har du ingenting att frukta af oss sade Sir John – gå blott af vägen och hindra
ej denna Dams häst. O min Herre, sade den främmande Er känner jag icke
men denna Dams häst vill jag aldrig lemna. – Besynnerlige hvad menar du
härmed, förklara hvem du är? – Jag är en Tjenare hvars Herre fiendens lans
störtat i Nattens Hem, och detta var icke nog: när jag var sysselsatt att uppsöka
min ridderlige och förnäme Herre bland de döda i Fältslaget, kom en Olycksbåderska
med eldröd tunga – godt jag vill tala mera begripligt – det kom ett
bud ifrån min dödade Herres borg, som sökte honom – men fann ej honom,
446