C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARIANTER OCH KOMMENTARER
hvitt skum när den träffar någon hvass kant hvaröfver den måste fram. Fram
genom skogen öfver det rödstrimade Bergets spets går en vild Väg knapt farbar.
Vid stranden af forsen 94 på höjden af en klippa vid vägen skall Ni måla en gubbe
med mildt och döende anlete – Det är Pater Amaury, hvars Namn Ni någon
gång hört mig nämna. Det var han som ledsagade Grefvinnan och mig, och
skulle föra Grefvinnan till en aflägsen Skogsboning, som endast han kände,
och der han beslutit att tillbringa sina öfriga dagar i enslighet och med en trägårds
skötsel. Under vägen hade jag 95 blifvit afmattad af den starka Gången för
att undvika Hert. Magnus och krigets skaror. Amaury geck att samla några Örter,
hvars stärkande egenskap var honom bekant. Han vågade sig på en farlig
brant. Ni bör afmåla honom i detta rysliga men evigt märkvärdiga 96 ögonblick,
då en bölja ur bäcken öfver branten der han stod kom honom att halka med
ena handen håller han de helsosama Rosor, han ernar bjuda oss, i det han
nedfaller på andra sidan, förgäfves tar emot sig, stöter sitt hufvud mot klippans
uddar, och med droppar af det ädlaste blod purpurströr den hastigt framflytande
forsen. Vattnet bortför dessa sköna förskräckliga bloddroppar – och Tiden
bortför hans Dagar. I denna ställning fatta vi honom en på hvar sida; under det
vi hafva honom midt emellan oss höra vi ett buller i skogen. Echo upprepade
detta ljud och gjorde Vildmarken alt mer förfärlig. Men när det nalkades –
hvilken glädje (28) för mig; det var denna man, som jag från mina späda år var
van att älska under namn af Jon Amundson, med sin älskade dyrbara Maka.
Glada och förvånade sågo de mig – än mer häpnade Herr Jon att se Grefvinnan
– Hvilken anblick – O Patrick – Grefvinnan var en Person, som jag i min Barndom
ej hade känt! Den förfärliga natt vid Ramundaboda, då jag en 10 års flicka
var omgifven af Krigets åskor 97 och bodde i sjelfva Kon s tält, utan att veta hvarken
meningen med detta Krig, eller att denna Konung var med mig på ett sådant
sätt 98 förbunden, att han med sin Själs eld älskade mig, men icke vågade
eller icke ville erkänna det – denna Natt, då han olycklig och förföljd gått bort i
en djup ödemark nära lägret och blott tog mig med sig – jag glömmer aldrig
denna Vandring – när vi framkommo mellan träden till en hög klippa lyst på
ena sidan af månans sken, på den andra sidan svart som afgrunden, der var det
som Konungen träffade en Gestalt – han talade med henne några Ord som jag
för afståndet skull ej hörde, eller för min späda ungdom skull ej begrep – men
tänk min bestörtning, då vid slutet af deras samtal, den främmande Gestalten
framkom till mig tog mig vid handen och tillsade mig att följa sig. Konungen
som jag förut var van att följa hindrade det icke, han satt nästan som sanslös på
en vild sten, tycktes convulsiviskt hafva omfattat sitt Svärd – när vi bortgingo
vinkade den beslöjade Gestalten ännu en gång liksom ett tyst evigt farväl till
Konungen – snart förlorade vi honom ur sigte. Slutligen, Sir Patrik, när vi
framkommo till en enstaka förborgad Hydda der vårt Sälskap på vandringen
ökades med Pater Amaury, då först lyfte Gestalten slöjan – det var Grefvinnan
Sir Patrik! Jag häpnade för hennes ansigte, som jag förr aldrig sett, men hvartill
jag drogs af en outtrycklig känsla. Hon sade ingenting – men vi åtföljdes alla till
den händelse inträffade på Warnhems Skog, som jag önskade Ni ville måla på
er tafla, då Brucens kom, straxt efter den vördnadsvärde Paterns död – Måla
om Ni förmår, min bestörtning – då Brucens visade djupaste vördnad för denna
Gestalt, som fört mig – då Beatrice, i hvars armar jag sprang och kallade
445