C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARIANTER OCH KOMMENTARER
att Raubinhays Gods genom testamente blivit Sir Johns: Ni ser deraf att vi hastigt
blefvo satte öfver bekymer i Sverige, ej behöfde hata, förargas, hämnas.
Nej, min Vän, det är med lugn och övertygelse jag ger er denna tekning på
Svenskheten; och hvilken jag tror Ni skall finna väl utförd och berättad, emedan
jag på sätt och vis är er Faster.
Jag, vördar Er, som min Farbrors Gemål, anmärkte Patrik Bruce.
Således är det icke att tänka på någon Målarkonst – men Vi böra likväl hafva
Taflor öfver våra Öden ifrån detta Land. Der fins också stora Utsigter, man
fournerar lätt ett Perspectiv.
John Bruce, som ej deltagit i alla dessa samtal, emedan han emellertid vid
ett fönster läst en Uppsats om Hästsjukdomar i Argyle, lade nu bort papperet;
Jag har en stund hört mycket tadel tror jag om Svenskarnas sinne för målning;
utsträck det icke till all konst, Beatrice, Musiken i Norden! jag har knapt hört
vackrare Visor sjungas i Skottland.
Hör Stallmästaren! – Ack min kära Patrik, tillade Frun i en beklaglig ton, er
Farbror har ett visst Vansinne, när det blir frågan om Toner. Musik! – då glömmer
han till och med sina Hästar, och påminner sig icke väl, om han sett sin
Stalldräng rykta dem den dagen. Ni skall veta, att i Sverige, som här, sjunga
Bondflickorna Visor – – och det är icke musik, eller Tonkonst, det är Instinct,
hederliga Patrik.
Jag tror Beatrice att du föresatt dig göra Patrik ursinnig i dag, med alt ditt
Gnabb, distinctioner och Förklaringar, af hvilka du ej menar hälften. Du talar
om Nordens melodiösa 84 Visor, som om ingenting – har jag ej i Sverige sett dig
ofta 85 bjuda in i din trägård Flickor, som sjungit för dig sina enkla toner, har
jag ej sett dig med tårar sjunga efter – och nu?
Ja det är nu, aktningsvärde Stallmästare, afbröt Beatrice, det är nu vi föresatt
oss att tala om 86 alla dessa dyrbara vackra Taflor som skola pryda vårt Hermitage
i Raubinhay, är det icke så Sir Patrik [tro icke Stallmästaren, tro honom
icke det är icke värdt att höra på honom struket]. Vi skola derföre tillåta det
trumpna 87 Sverige att hafva alt hvad det kan hafva: men vi skola taga fram
mina Papper. Har Ni noga öfvervägt hvad den första Taflan bör innehålla?
Jag har tänkt, sade Andrews, framställa den förskräckliga anblicken af det
brinnande Svartvik, som de vilda partigängarne af Hertig Benedictus, påtände,
midt emellan lågorna står Beatrice Stuart öfvergifven af sin man som rest till
Konungen, men omgifven af sina barn; som håller en Dolk i sin hand; storsint
och beslutsam går hon fram mellan Röfvarne, räddar sig och sin familj undan
eld och mord. Skogens mörker skall stå i fonden, det är den som mottar henne.
Detta är efter mitt tycke den yppersta Taflan, som kan tillhöra och upphöja vår
Slägt: den andra anser jag, bör innehålla den Scene, i trakten af Ramundaboda,
dagen efter Slaget emellan K. Waldemar och H. Magnus, då Beatrice efter
den svåraste och hjeltemodigaste Vandring ifrån det förstörda Svartvik genom
så många landskap slutligen framträngt till detta ställe, och finner då sin Man,
omgifven af svenska Krigare, som beskylla honom för Förräderi och skälla honom
för Utlänningen – hon framträder då midt igenom Skarorna, som af förundran
för henne gifva vika. Jag ville måla denna Grupp i det ögonblick då
hon, framkommen till John Bruce i hotande hög ställning, med ena handen
pekar på sina barn, med den andra på Krigarne 87 och säger: Sir John, le åt
443