C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARIANTER OCH KOMMENTARER
Er, att då Ni med skäl kan säga, att Svensken föraktar det spirituella och ler åt
de vackra känslorna; bör Ni tillägga 79 , att han likaså föraktar det materiella.
Patrik, Svensken är odräglig – eller sublim. Det lyckliga, hyggliga, medelmåttiga,
trifliga, det som gör oss hvarken till änglar eller Djur, detta lagoma, min
kära Patrik, som gör Er älskvärd, efter Ni ej är så låg att Ni är föraktlig, ej heller
så hög, att Vi för Er äro föraktliga – alt detta – förgäfves. Svensken är den värsta,
råaste karlen, ett kräk[?], min Vän; eller också är han så förvånande i
stränghet mot sig sjelf, sedlighet, ädelhet, att man hissnar 80 ; han är då lika
mycket öfver ordningen och de vackra menskliga känslorna, som han annars
är under dem; med ett ord han är obehaglig, ledsam: han är 81 förundransvärd,
men altid odräglig. Drick litet mer, gode Patrik, hvad säger Ni om denna sort?
Sorten är rätt god, svarade denne; men jag skall säga Er Fru Bruce, att ert
förra thé var rätt så välsmakande. Angående Resor fortfor han (och höjde
blicken med denna sorgliga, hederliga, tankfulla mine, som ofta varit ett ämne
för Beatrices skämt), rörande Resor, så tänker jag inga företaga. Gjorde jag det,
så är jag nästan rädd, att jag for till Sverige, ty er målning, ehuru den är förskräckande,
gör mig derföre mera nyfiken. Jag skulle vilja veta vissa Drag närmare,
jag skulle då bättre lyckas att tekna Taflorna. I hvad manér är detta lands
egen målarkonst?
Konst? Ni är enfaldig, hederliga Patrik. Man har ej Konst i ett land, der man
anser sina timmar bättre använda under en god middagssömn; och man har
rätt, ty jag vet icke hvad det skulle bli af en Person i Sverige, som använde sin
tid på Konst; om han ej dog af försmädelse och af var mans fingerknäppning 82 ,
skulle han åtminstone dö af svält. Jag kan tala om för Er, att på ett Ställe, der
Sir John och jag tillbringade många år, beläget 83 nära Svenskarnes nya s. k.
Hufvudstad (en stad som för närv. verkligen kan hafva 200 hus!) på detta ställe
hade vi en trägård, omgifven af ett Estaquette, grönmåladt, med svarta knoppar.
När unga Svenskar kommo till oss, och frågade om stakettet var utländskt,
efter de ej märkt grönt Trädvirke i sina skogar. När jag förklarade, att trädet var
måladt, och i alt sedan skar med en knif, för att visa, att det inuti var så ogrönt,
som något annat i Norden, logo de åt mig med ett slags medlidande, och frågade,
om jag låtit på detta sätt öfversmörja deras träd, för att bättre afhålla odjur
från trägården. En af dem slickade härvid på färgen, fann den bäsk, gjorde en
grimace, och sade detta sätt att freda inhägnaden ej vara så dumt, emedan
hvarje kreatur, som nalkades, altid nalkas först med nosen, och skulle i sanning
genom påstrykningens elaka smak hållas bort. Ur denna Vue, min Vän,
kan Ni begripa att det blir någonting af, som man kan kalla Måleri! – Färgen,
vördnadsvärde Patrik, är ett ting för tungan, ej för ögat! – Men jag förstår er
sura uppsyn: Ni tänker, Brucens hafva lidit i Sverige, man har bränt upp deras
Favoritställe Svartvik, man har på en Batailledag ansett Sir John för en Förrädare,
och stött honom bort som en nedrig Utlänning, derföre hämnas vi i vår
Charakteristik och tekna ej en förhatad Nation med Sanning. Nåväl, min Herre,
jag skall då säga Er, att Sir John till den grad föraktade Kung Waldemars
och de öfriges misstanke om förräderi, att han ej aktade godt försvara sig, men
ville ej ett ögonblick draga luften i ett land, der man hyste sådana tankar. Jag
skall vidare säga Er, Herr Patrik, att det var kort efter denna händelse underrättelsen
nådde oss, att våra slägtingar önskade oss tillbaks till Skottland, och
442