C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARIANTER OCH KOMMENTARER
Sophia steg tillbaka, förvånad frågade hon, Hvad hette den helige munk,
som förkunnat dig denna lära?
Han sade mig ej sitt namn, han lär ej funnit det värdt 17 , och jag tänkte så
mycket på 18 de ord 19 han hela aftonen berättade mig, att jag ej mindes att fråga,
20 hvad han hette.
Kanske det är han, som lärt dig Demaranthes Saga?
Min Drottning, han har ej lärt mig denna Händelse, men efter den är märkvärdig
för dig, skall jag säga, att när jag, som jag förr sagt, feek höra den på
Runsaborg af 21 Irmengard 22 min 23 fröken, så yttrade hon tillika, att en Pater,
som kommit till borgen, omtalat den för att roa det höga Herrskapet 24 , och på
hennes beskrifning om den goda mannens väsende och anblick 25 , dömer jag,
att det var densamme, som drack mjölk hos mig.
– – – ej fruktan för munk [överstruket]
Alt djupare in i Hermitagets löfverk trängde solens blixtrande gula flammor
26 och lockade många tulpaner 27 ur deras knoppar, denna dag: under alt
detta satt Sophia tankfull. Vi veta ej om det sista samtalet med Wallflickan gifvit
28 Drottningen ämnen till öfverläggning; vi kunna ej 29 säga om hon frugtade
något till 30 följd af det hon fått höra om munken. 31 En stilla Betraktelse hvilade
med hvita vingar öfver hennes panna, och lundens tystnad var intagande 32
som hennes. 33 Inga hade längesedan hemgått till sina egna göromål och Prinsessan-Nunnan
hade lemnat trägården i samma ögonblick Drottningen vändt
sig till Inga, och börjat samtalet med henne rörande [munken ä.t.] Guldkedjan.
34
”Jag vet ej, hvad Judith gör så länge borta i Skogen sade Drottningen, och
afbröt sig sjelf. Men då ingen svarade, föllo åter hennes tankar in i sig, uppgingo
och försvunno igen i växlande Fantasier. Så satt hon i den hvita smärta
Eremitrocken, sjelf lik en fantasi, och trägården i skogens famn, med sina
forsars och källors sus var en svärmisk tafla omkring henne.
När 35 aftonen kom, började från några 36 hundrade unga växters hufvuden
der Sophia satt i betraktelse, en samling af olika ångor höja sig, de förentes 37
till en enda 38 angenämhet; från de åldriga Tallarna 39 , Granarne deras vänner,
och björkarne, Skogens konstnärer, utgingo en frisk vild ånga, som tycktes förvånas
öfver den lukt som från den nya trägården kom den till mötes 40 , blandade
sig med den, och gjorde en balsamisk förening. – Menniskan är van att anse
andedrägtens eller Näsans sinne för ett lägre, men att deremot upphöja Ögats
Verld, och likaså Örats. 41 Vi tycka dock, att Oskuld och Finhet äro sköna för
menniskan i sin helhet, således för hela Sinnet, för Sinnets fem 42 sferer. Den
himmelska underbarhet, som en ren Varelse medför då den nalkas oss, yttrar
sig äfven såsom en vällukt från dess Charakter 43 , hvilken visst icke är jordisk,
en stoftets blandning, utan en idealisk ånga, Hjertats doft. 44 Betraktelsefull
dröjde Sophia i synnerhet vid denna Punkt. Det är icke rätt, tyckte hon för sig,
att våra sinnen skola kallas fem, menniskan är en i alt, hon har blott ett Sinne.
45 Ett fint och kraftfullt sinne märker alting på femdubbelt sätt. 46 Vid en
djupskön 47 musik, komma ej blott melodiska vågor till örat – himmelska gestalter
tyckas med detsamma uppstå i förtrollade grupper för den inre synen 48 ,
de röra sig, hafva gestalter 49 och händelser sins emellan, efter som Tonerna i
stycket framgå; Färgernas hemligheter och förvandtskap med Själens och to-
438