C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
ligen förhastade utlåtelse, att den der mannen kunde genomgå hela
Verlden ifrån början till slut, sprang hastigt en aning upp i Hugos
historieälskande själ; han kom ihåg ingenting mindre, än detta storverk
af Ferdusi, som i ett enda kolossalt Skaldestycke, Schahnameh,
omfattade hela Persiens öde, glänsande hjeltetaflor och olyckor.
Hvad kunde vara ståtligare än att i det vackra himmelska lugnet på
hans eget Slott, i kretsen af ej så litet djupsinniga, snillrika och glada
anhörige, få se för sig målas någonting ditåt? ja, något mycket mer,
emedan hela Verlden är mer än Persien. Illa stod sig derföre Jakob,
när han skulle svara på, huru han kunde veta eller ana, att den der
okände, Richard, hade en så oändlig förmåga. Kanske var hela verlden
ifrån början till slut, blott ett slags rundt tal, som bara betydde
mycket. Men Jakob, så fragmentarisk han var i sina uppgifter, gick
likväl ej ifrån hvad han en gång sagt. Han sjelf hade i aflägsna byar
hört Furumo, sade han, och många fler hade hört honom. – ”Är då
denna man bekant med någon af mina söner?” frågade Herr Hugo,
som, ifall så vore, tänkte af dem få en bättre underrättelse. ”Jag vet
icke det, men tror det knappt, sade Jakob; ty jag är viss, att i den
händelsen vore Richard Furumo längesedan här.” – Efter åtskilliga
frågor och svar, kunde Hugo utleta ungefär det, att den ifrågavarande
bodde på andra sidan om norra skogen, på ett litet godt, välbygdt
och vackert hemman, som han sjelf egde och skötte. Richards far
och farfader hade varit Bibliotekarier just på Herr Hugos slott i hans
faders tid, och under hans egen ungdom, hvilken Hugo tillbragt på
en annan familjegård långt härifrån. På Jagtslottet fanns ett ganska
rikhaltigt och dyrbart förråd af böcker både i gamla och nya ämnen.
Efter sägen skulle gossen Richard, medan hans fader, Bibliotekarien,
lefde, hafva varit så ifrig att läsa, det hans like ej stått att träffa;
ja, han skulle icke hafva lemnat någon bok på slottet ogenomrest.
Men hastigt en gång hade detta så alldeles ombytt sig, att han rentaf
öfvergaf allt hvad bok hette, och yttrade en innerlig afsmak, ett inrotadt
förakt för allt hvad med lärdom hade gemenskap. Det viste sig,
att förändringen ej var en öfvergående sjukdom blott, utan snarare
förvandlade sig till en art fixt helsotillstånd hos honom. Hvad grä-
15