C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARIANTER OCH KOMMENTARER
Brottstycken av Hermitaget i tidigare avfattning
Första fragmentet
visade mig för någon om dagen: då hvarje Väsen gläder sig af det verkliga Lifvets
kraft, solens sanning och jordens eld, O du, då måste jag fly, och likväl är
jag ej en hamn, jag måste lefva på jorden, men får ej värma mig, såsom jorden,
af sol.
Ovilkorligt sjönk, vid denna Berättelses slut, den rödklädde Eremiten till
den andres knän, kysste dess händer och sade: O du min lyckliga Syster, afundas
ej mig mitt Träds ömhet; var ej vred på mig! Si, jag är Nattens brud, min
vandring är skuggans stig, likväl är jag ej en hamn, jag måste lefva på jorden,
men får ej värma mig af verklighet och sol, såsom jorden!
Så sympathetiskt hade denna berättelse verkat, att den unge Eremiten upprepat
dess sista ord, och svarades snart af den andre: Hvarföre ber du mig i dag
att jag skall förlåta dig, min älskade? Hade vreden ledt mig, då hade jag ej hemligt
tagit dig utur Tornet, som var ämnadt till ditt eviga fängelse, emedan en
Nunna ej får älska; då hade jag ej sjelf i manlig förklädnad med dig fört en irrande
lefnad. Stig upp, min Judith, fortfor Drottning Sophia, i det hon sjelf
uppsteg i sin af fin hvit ull glänsande Eremitkappa, vi hafva ännu många örter
att plantera i denna skog; vårt vilda Sätra skall fulländas till ett Hermitage, som
tvänne Syskon först grundlagt, till behag, till enslighet för sina tårar, till hem
för en vänskap som Verlden ej har trott.
Sophia, jag stiger ej upp, sade Nunnan, låt mig i dag ej bära annat vatten till
rosornas svalka i vår skog, än tårar, Sophia. Ack, du har hela den lefvande
Verlden! efter mig ljungar förbannelsens åskor, om jag visar mig om dagen:
hvarje annat väsende, än Nunnan, får glädja sig af lifvets rätta kraft, solens sanning,
och jordens eld. Lyckliga Syster, O afundas mig ej mitt Träds hemliga
ömhet!
Jag vet icke, svarade Drottningen, hvarifrån Ingas berättelse leder sitt ursprung
– jag vet, att man brukar göra Historier – jag mins t. e. denne af våre
kongl. Förfäder, som i andra giftet feck en mindre god gemål, hvarom man
målat en vidt kringförd Saga, utan trovärdighet men ändock svår att glömma, 1
deruti den onda Stjufmodren förvandlade sina tolf Stjufsöner till foglar – jag
vet icke – – Hvad jag visst vet, det är, att jag aldrig skall kalla Demaranthe lycklig,
ej heller mig. Är denna Händelse målad efter vårt öde, som Hofvet känner
– – Judith, tag mitt svar, jag afundas ej dig ditt Träds mörka ömhet, ehuru det
är mitt.
Andra fragmentet
(18) den fallnes grenar, maskar hoppas mat af dig. Lyckligare skall han, Kittelbotaren,
den förhatlige, kalle, skicklige 1 Magnus blifva. Gläd dig Waldemar,
436