C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
till fantasien), antingen någon saga eller sann historia förekom.
Ungdomen omfattade sådant snart med lifligaste behag. Fader Hugo
menade, att allt skulle vara till en uppfostran. Också vunno de unga
i talang att berätta, i kärlek för det sköna; – om denna väckta kärlek
i framtiden gjorde dem sälla, eller ingaf dem längtan efter ett Ofunnet
. . . Ohinneligt . . . det visar framtiden. Hvad gubben vid uppränningen
af sin plan ej tillstod, var kanske den mäktigaste driffjädren.
Det var hans eget nöje af detta lefnadssätt. Han såg också med
fägnad hvilken flamma lyste i hela familjens ögon, när den sjette
timmen slog. – Så låg detta Jagtslott ensamt i naturen, men inom
dess murar lefde på sätt och vis hela Verlden i sin Dikt.
En omständighet får ej förbigås. Hugo Löwenstjernas yngre broder,
Andreas, hade lidit oförrätter och smakat det bittra i samhället.
Hans dystra charakter mörknade ända till misantropi genom stridigheter
med en förrädisk vän, som slutat med att beröfva honom hans
goda namn, och tvungit honom att genom flykten skydda sig mot en
farlig anklagelse. Hugo hade fört honom till sitt aflägsna gods, under
det att hans fiender trodde honom utrikes. Detta var ett skäl till för
Hugo, att för sin broders värn vistas en längre tid oafbrutet på det
ställe der han var. Den melankoli, som utmärkte Andreas lynne, var
icke så synbar hos någon af slägtens öfrige medlemmar, men fanns
till en del hos dem alla, likväl ofta blandad med ironi och ljusare
elementer. Andreas hade af alla den sämsta helsan; medicinerade
derföre mer eller mindre, efter årstiderna; och det vissa var att han,
hvarje gång han gick till sängs, tog in af Tinctura thebaica.
När kammartjenaren Jakob, något äldre än hans herre, Hofmarskalken
Hugo, en afton satte den prydliga gula sidennattrocken på
herrns axlar, med yttran att tornuret slagit sex, tillade han, att fröken
Ulrika Sofia, som hade turen att berätta denna qväll, var opasslig
och låg till sängs.
”Detta skulle hindra något att blifva af i afton,” sade Hugo.
Ja ja men, svarade Jakob.
”Hennes ohelsa inträffar ganska ledsamt” – fortfor Hugo.
Det är bedröfligt, svarade Jakob.
13