C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
väfnaden,” förr än det hunnit 21 år, 6 månader. Att lägga denna vigt
på ziffran, var väl enfaldigt; men de, som, med värderande af hans
innerlighet och godhet, likväl utropade honom för mycken egenhet,
borde hafva påmint sig, att hvar och en har sina svagheter, kanske
dumheter, och Herr Hugo tyckte, jemte Antiqviteterna, utmärkt om
Aritmetik. Hvad ondt var då deruti? Allt i slottet skedde med en precis
timlängd, utom Måltidsförrättningen, hvilken kunde förlängas
eller blifva kortare allt efter kötträtternas mörhet, och denna var olika.
Herr Hugo uteslöt Aritmetiken från allt hvad han ansåg höra till
Fantasien, och till den sista räknade han en glad måltid i sällskap
med friska anhörige, der man lät glasen höra sin klang, och mindes
allt det förtroliga och glada, som höjer hjertat och låter menniskan
ana himmelriket, det vill säga, ett trifligt umgänge vänner emellan
utan allt afbrott. Så definierade Hugo himmelriket; och en aning om
himmelriket kallade han fantasi. Derföre var för honom Måltiden
en Fantasi, samt, i anseende till längden, undantagen från Aritmetiken.
Men för att återkomma till de 21 år och 6 månader, hvarinom
intet af hans barn skulle få lemna Jagtslottets bostad, och beträda
den yttre verlden; så hade detta sitt skäl deri, att just så gammal var
han sjelf, när han första gången stack chapeau-bas-hatten under armen
för att gå upp till hofs, och samma dag slog igen den kära boken
WilkinaSagan, och den lika älskade Tusen och en natt, för att ej
öppna någondera på trettio år. När han sedermera för första gången
såg den skönhet, som med tiden blef hans trofast älskade ”Delegarinna
af stoftet,” hade han, vid efterräkning, till sin förundran anmärkt,
att hon samma dag fyllt 21 år, 6 månader. Herr Hugo Hamilcar
hade i anledning häraf beslutit, att intill denna ålder uppfostra
sina sex barn hemma på sitt slott, och en af de hufvudsakligaste delar
af uppfostran ansåg han vara Sagan och Historien. Den förra
skulle elda och glädja, den sednare leda och upplysa, yttrade han
halfhögt, under det han gick i sina mörkröda sammetstofflor och vidare
öfverlade hela sin plan. Följden blef, att så säkert solen gick
upp och ned hvarenda dag, så visst samlades hela slägten klockan
sex hvar afton; då, huru länge man behagade (ty detta hörde äfven
12