C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
i de finaste vändningar – hvilken grazie – här åter förlorad under
storm och öfversvallande vågor – men ett sken ånyo här! – skyar och
sol om hvarann, och åter förfärliga åskmoln – evige Gud! – Gud! det
rör min egen Syst –”
Vid denna öfverraskande syn spratt han upp, lade arken tillsammans,
och gömde dem varsamt i sin egen låda; blott ett papper, utmärkt
från de öfriga genom verser, stoppade han hos sig, tog sin klarinett
och skyndade ut. ”De hafva väl nu fått ett stort försprång för
mig till grottan, sade han, men det kan ej mera hjelpas, jag skall på
en enslig stig hinna dem, och emellertid bese min Juliani sånggudinnas
anlete.”
De skogiga nejderna doftade af ljung och blommande grankottar,
som genom ett föregående regn förmåtts att utdunsta fler balsamiska
ångor än vanligt. Eftermiddagen var klar och ljum; för den vandrande
gossens ögon afhöljde sig än svarta branter mellan björkarne,
än utbredde sig blåa dukar af vikarne, som mellan tall och pil stundom
fingo tillstånd att synas. Allt starkare och gladare drog landskapet
med omvexlande utsigter, färgspel och fågelqvitter menniskan
bort ifrån hennes vanliga saker, från litteratur, från planer och bekymmer.
Frans såg ej till sina anhöriga, ensamheten intog honom
allt mer, och han började gå genom trakten så fantasirik och säll,
som om han aldrig varit der förr. Han blickade omkring sig åt alla
håll, än gick han långsamt, än tog han ett skutt öfver stenar och
vindfällen. Han såg upp, endast i vestern märkte han tvenne tunna
Moln med aflång skepnad, som nalkades till hvarann, sammanflöto i
ett, men snart åter skildes i tvenne nya figurer, mycket aflångare än
de första.
Slutligen kom han till broarne, gick öfver dem och befann sig nu
på parkön, der sjelfva grottan var längst bort vid en dunkel vik. I
sanden märkte han sina talrika slägtingars spår: ”de äro nu redan
framme, hviskade han till sig sjelf, nå det kan då icke hjelpas! Det
börjar mörkna, men äfven det skadar icke, ty Henrik har väl säkert
tändt facklorna i grottan, våra mineralier och festoner skola i fackelskenet
visa en så mycket skönare anblick.”
404