C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
maunt – samma namn, som Cypressen och flere andra af våra stycken
bära, till en liknelse, om jag ej misstar mig, efter Byron, och som
jag äfven velat begagna, på det jag ej måtte skyllas för anspråkslöshet,
en egenskap, som jag är viss man i vår tid skulle anse för den
ömkligaste, oaktadt allt hvad man talar deremot. Det hela vill jag
gifva titel af Hinden – antingen, att jag här i stycket lemnar skäl för
orsaken, hvarföre min far kommit att sätta en dylik bi-benämning
på hela Törnrosens verk under sjelfva hufvudtiteln – eller också
emedan, så vidt jag vet, detta djur är af alla det vackraste jag vet.”
Gör som du vill, o Frans; men om du nu är nöjd, så låt oss gå ut i
fria luften att promenera.
De gingo.
–
Vi skola ej följa dem steg för steg. Vi förstå nog, och förstå vi ej, så
se vi efter i sjette boken, då vi alltför väl begripa hvartut det bar af,
nemligen att ynglingarne på hvarjehanda intressanta krokvägar genom
löfhagarne ämnade småningom leda herr Hugo till Grottan vid
den sombraste af insjöns vikar, der de skulle öfverraska honom med
tusen vackra föremål.
Frans, såsom hufvudman för högtidens firande och grottans förnämste
utsirare, tänkte åtfölja de öfriga, och på vägen underhålla
hofmarskalken med samtal om Antiken, framför allt om Venus Urania,
emedan en draperad scen om henne i grottan mer än något annat
var ämnadt att öfverraska herr Hugo, så att Frans på förhand ville
leda honom till minnes denna gudoms ädla fägring och ljufva
höghet, i synnerhet göra skillnaden märkbar emellan det blott jordiska
begär, som ock bär samma gudinnas namn, och den uraniska
kärleks bild, som född i sjelfva hafvet steg i land för menniskors sällhet,
och stående på vår strand, med sina ögonkast genom lundarne
för första gången sköt gnistor af behag öfver verlden. Ja, Frans hade
till och med beredt sig på att afhandla förvandtskapen emellan den
nordiska Hafsfrun och den grekiska Afrodite (Venus) Anadyomene,
såsom begge ur böljan stigande och manande till kärlek; en likhet,
ännu mer konstaterad genom tvenne sanskritska ord, hemtade ur
402