C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
Richard skakade på hufvudet.
”Jo, min far, det vill jag hafva, och äfven några andra, der icke
heller måleri och musik, utan endast bokstäfver förekomma. T. ex.
första stycket af allesammans, Jagtslottet?”
Du är mig en kuriös Frans; vill du ställa mig, som är din far, och
alla syskonen, som äro dina blodsfränder, inför publiken?
Skall vår rideau uppdragas? sade Henrik. Kom ihåg, bror, att rideau
kunde man derivera af rire eller ridere.
”Nå ja, om andra le, så kunna vi äfven le. Le de åt oss i Stockholm,
Upsala, Öregrund och Östhammar (m. fl. städer, se Hartman
och Djurberg), så le vi åt dem tillbaka i Nerike. Eller, för att tala i
min fars stil, vi kunna le åt dem i vårt manuskripts universum.”
Med skrattandet har det ingen fara, anmärkte Hugo godhetsfullt.
I vårt manuskript behålla vi ändock för oss allt hvad som utgör vårt
egentliga, och om Frans föranleder något att gå ut i verlden medelst
tryck, så får det på hans vägnar gå att lefva i sitt betryck och emottaga
sitt ödes leende. Vi hafva nog qvar, och äfven det utgångna hafva
vi qvar på det sätt, som jag anser för det rätta, nemligen i manuskriptet.
”Men, sade Frans, ett stycke vet min far icke af, med det gör jag
hur jag vill!”
Nåå?
”Jag har gjort en samling af händelser, som icke är annat än en
fragmentarisk historia om oss sjelfva och hvad som tilldragit sig vid
och efter slotts-reparationen, samt vid och efter vår farbroders död,
ända tills i dag. Ja, jag skall riktigt fortsätta allt till denna dags utgång,
som jag anser för en Katastrof, hvarmed stycket skickligt kan
slutas, emedan det är min fars Födelsedag. – Alltsammans är ett utdrag
ur min fars allmänna Slotts-krönika, och har jag redligt kollationerat
tal och uttryck med hvar och en person, som haft dem; min
far sjelf är den ende, med hvilken jag ej ännu kunnat ha den äran att
kollationera –”
Å det skall nog gå.
Detta mitt utdrag har jag uppsatt i tolf böcker och kallat en Ro-
401