C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
hålla föredrag. Denne gamle herre hade, som alla, sina besynnerligheter;
men en af de bästa var hans sätt att tillbringa sin lefnad. Han
kunde också göra i allt som han ville, ty han var ganska rik, och under
Löwenstjernska godset lydde ej blott hela den omgifvande
skogstrakten, som föranledt honom, att kalla sitt hem med det stolta
namnet Jagtslottet, utan äfven på andra sidan om skogarne några
och trettio byar med god öppen jord och af frälse natur. Många orsaker
gjorde, att han lefde hemma på sitt slott, och sällan besökte verlden.
Han nalkades sextio år, men detta var ej så mycket, att han behöfde
ledsna vid skördandet af den ära, ”som den rikes lia har att
uppskära på den stora Verldsåkern”*). Han hade för flera år sedan
förlorat sin fru genom en underbar olycka, som häftade vid ett af
slottsrummen en romantisk märkvärdighet. Detta slag verkade på
en gång, att Hugo ej fann någon glädje i hoflefnaden, den han förr
med en lysande maka delat: samt tillika, att han så mycket mer var
fästad vid sitt ensliga hem, der hon lemnat jorden på ett i sanning
eget sätt. Också hade Hugo sjelf genom sin charakter aldrig varit
fullt passande för hofvet. Men hvad som kanske allramest förorsakade
det lefnadssätt han här med sin slägt förde, var återkommandet
vid lifvets höst af det, som vid dess vår hade utgjort hans renaste och
djupaste nöje. Han hade i ungdomen varit en utmärkt och varm beundrare
af böcker och läsning, i synnerhet historisk. Han bar i sitt
minne de fleste odlade Språk, och hade i sitt hufvud reda på så
många Antiqviteter, att man icke träffar sådant hos hvar professor.
Han älskade också Vitterhet, Musik, Målningar; men framför allt
händelser så väl ur gamla som nya verlden, med en eld, som väl något
dämpades, då han från ynglingaåren ingick i de befattningar,
han fick sig ålagde till statens tjenst, men som dess starkare återkom,
då han nu satt i ländstolen hemma på sitt féelika slott. – Det
hörde till hans omtalade och klandrade grundsattser, att han icke
ville låta något af sina barn komma ut i bekantskap med ”Verlds-
*) Herr Hugo, en vän af Talesätt, hade befallt Redaktionen af hans verk, att
med enkom signatur (”. . . .”) utmärka hans egna mest nyttjade och älskade fraser.
11