C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
na sin storhet, sin värdighet uti att befinna sig på några få ställen.
”Men jag förstår icke, min far, huru talrika kunskaper, som i vår
tid fordras af alla menniskor, skola kunna bibringas utan genom
rika upplagor af böcker, som flöda ut till alla individer, åtminstone
alla undervisningsverk?”
Begrip då, att jag icke talar om böcker för kunskapers och undervisningars
spridande. Sådana kunna aldrig nog mångfaldigas; jag
vore väl katholsk, om jag ville annat. Sådana måste alltid fortfara att
utgöra bok-tryckeriets rätta matier. Och jemte dem alla möjliga underrättelser,
nyheter, uppgifter om händelser m. m., som tillhöra det
sociala lifvet, och hvilket är en egen genre af litteraturen, i hvars
spets Tidningarne stå, högst angelägen och vigtig för samhället, på
det en allmän stor dager ständigt måtte vara spridd öfver menniskorna,
och derigenom så mycket som möjligt de gerningar utrotas,
som ett gudomligt språk kallar ”mörksens gerningar.” Genom denna
”dager öfver allt folk” nedkallar pressen alla tiders välsignelse
öfver sig.
”Jag börjar ana min fars mening; icke all litteratur, men någon
viss egen gren deraf, skulle blifva manuskriptisk?
Så, min son, nu har du träffat mig.
”Men hvilken skulle den genren vara?”
Det finnes, o Frans, en stor, en lefvande sak, det finnes Konst.
Den har till sitt innehåll ej blott kunskaper, ej heller blott edifianta
utgjutelser; den utesluter ingen af själens funktioner, men omfattar
dem alla, såsom lifvet sjelf gör. Den utgår både i taflor, i musik, i
poesi, i prosaisk berättelse, i allt – dock icke blandadt, men rent architektoniskt,
himmelskt och rätt, outsägligt.
”Jag bäfvar, min far, för utförandet!”
Jag gör så ock, jag bäfvar, men jag gläds tillika. Jag anar att Tiden
icke nöjes förr, än denna storhet står fram i verkligheten och slår oss
med undran. Ditåt har allt det artistiska genom seklerna syftat –
men när ett så förarbetadt Verk – Piktur, Musik och Skriptur på en
gång – bildar sig, och rätt konstmessigt bildar sig – månne det ej
skall blifva ett enstaka verk, ett manuskript, o Frans? – eller hvilken
396