C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
sätter hjernfibrerna i en hysterisk darrning, förvandlar läsarehufvudena
till en art mjuka svampar, och hindrar så allt eminentare att
göra sig gällande i skallarne. Sjelfva kulan, min son, genomtränger
kraftigt hårdt träd, men förmår ingenting mot kuddar och bolster
(jag menar litteratörernes genom debauche uppmjukade och enerverade
intelligenser). Säg mig nu huru det under sådana omständigheter
skall gå med en verklig och rent human Bildning? – Man gjorde
efter 1815 års kampanjer en noggrann kalkul öfver all ammunition,
som bortskjutits på begge sidor, och öfver alla döde, som träffats
deraf, för att kunna upprätta en theori öfver den probabla verkan
i allmänhet, som kulor och krut kunna hafva. – Hvad fann man,
min Frans? Jo, man fann, att af hvarje 1000000 muskötskott blott ett
hade träffat, och af hvarje 10000 kanonskott allenast ett gjort verkan!
Så der ungefär ser det ock ut med de utkommande tryckta arbetenas
verkan på menniskosjälarne. En revolution förestår!
”Jag hissnar för hvad min far säger.”
Härefter följde en paus. Herr Hugo gick med synbar rörelse öfver
golfvet, och stannade slutligen framför en af sina taflor öfver Alcuinus,
som hängde på väggen. Efter en stund sade han, snarare i
meditation för sig, än till Frans:
Mycket här i verlden syns barnsligt, men när det göres med innerlig
kärlek, så är det likväl på ett eget sätt rörande och vördnadsvärdt.
Och hvad är till slut det bästa menniskan har, annat än oskyldig
kärlek? Så – ja så ungefär – i den dagern stå för mig de enfaldiga,
men med så mycken stilla kärlek och from arbetsamhet utförda målade
pergament-böckerna från gamla dar. Hvad fins väl narraktigare
än deras jättelika begynnelsebokstäfver och andra prydnader, inlagda
med guld, silfver och starka färger, utsirade med rankor och bilder?
men likväl, om man med innerligt och ödmjukt sinne ser på
dem, så inflyter i betraktarens själ derunder en fläkt af den barnsliga,
varma kärlek, hvarmed sådana verk utfördes, då mycken tid och
trofast möda nedlades äfven på det obetydliga. En bok var icke då,
som nu, ett exemplar af de tusen, hvartill upplagan går – den utgjorde
ofta ensam hela Verkets existens. Tänk efter, hvilken skatt, hvil-
393