C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
börja spatsera med stora steg öfver golfvet bort till ett toilettsbord,
der flere tryckta uppsattser lågo strödda.
Vet du hvad jag håller i min hand? sade han åt Frans. Det är om
Boktryckerikonstens framsteg och verksamhet alltsedan dess uppfinning,
jemte faktiska uppgifter öfver probabla summan af dess nuvarande
årliga produkter. Det är hiskeligt, det är någonting gräsligt,
min son. Hvem nekar den verldsstora nyttan af denna uppfinning?
icke jag åtminstone. Men sedan den i sekler arbetat, på hvad punkt
stå vi för närvarande?
”På en förträfflig, ej annat jag vet, och som dagligen allt mer fullkomnar
sig både till stilar, färg, papper och elegans – ja, sjelfva Bokbinderiet,
det skall min far bli varse, tar snart en hög och oväntad
schwung.”
Å ja det förstås. Men på hvad punkt är den läsande Allmänheten
kommen, menar jag, särdeles i Frankrike, England och Tyskland,
der officinerna fortgå i enorm verksamhet? Jo, böcker och tryckt
papper utkommer till ett så rysligt antal, att litteratörerne – de arme
gourmanderne midt i kalaset – ej ega organer nog att sluka. Jägtade
likt olycklige gäldenärer, hinna de som knappast svälja titlarne och
rikta flygtiga, giriga ögonkast på kapitelöfverskrifter och en och annan
sida, för att kunna afbörda sig den tunga skulden att veta besked
för sig i litteraturen och derföre nöjsamt redogöra, när de i sällskap
träffa menniskor. Verklige vettenskapsmän taga väl sitt parti att
endast läsa hvad till deras fach hörer, och gå djupt deri. Men så blifva
äfven de, med all deras sektionära lärdom, med all ”fördjupning
på punkten,” dock jemförelsevis råe, okunnige om det Hela, ytlige
domare öfver mensklighetens väl och ve; ja, de kunna ej en gång
rätt sammanbinda sitt eget fach med alla öfriga, då de ej hinna inhemta
dessa. Om vi för öfrigt glädjefullt undantaga visse män med
”oerhörd läsekraft” – hvilka i anseende till vanligt folk måste betraktas
liksom ångmachiner till vanliga hästar, då det heter ”denna
machin har 16 hästars kraft” o. s. v. – så är likväl pluralitetens dystra
öde i litteraturen intet annat än ett osaligt chaotiserande mellan
bokpermar. Myckenheten af det lästa uttränger immerfort sig sjelf,
392