C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
JULIANUS
Jag kände en gång en Aurora, den flickan skulle haft del af mitt
väsendes största, ljufvaste, förskräckligaste hemlighet. Men Nycken
. . . ja, Aurora; jag skjuter icke pilar emot pilar, jag svarar dig ej på
ditt eget sätt, jag eger ej förmågan af ett förtäckt språk eller af ett serafiskt
skämt. Jag står värnlös emot dig och sätter intet harnesk på
mitt bröst. Om ej en oförklarlig nyck hos dig, om – vid Gud – om ej
Något, hvars namn jag icke känner – men förbannar och dock räds
att förbanna – hindrat dig att hålla ditt ord, så skulle jag förr visat
dig innehållet af denna ask. Ser du den är af ebenholz, låset af
blankt stål; det är min graf.
AURORA
Julianus, nej –
JULIANUS
Se här paketet, och lär känna orsaken hvarföre jag ej kunnat
öppna det. Det innehåller papper, tecknade af min moders hand –
hennes egen lefnad!
AURORA
O Gud, ej såg jag Juliani hand förr darra! låt mig hålla paketet.
JULIANUS
Nej släpp – ännu får du ej läsa hvad som står derutanpå.
AURORA
Jag skall ej läsa det, det är ju icke till mig.
JULIANUS
Ej till dig? himmelska cheruber! – mig förekom en gång en tanke,
att det skulle kunna vara till dig.
AURORA
Detta till mig? utanskriften lydde ju ej så – jag fattar ej dina gåtor,
Julianus.
JULIANUS
En afton hade jag ett slags syn, en underbar vision om ett djur.
Allenast om ett djur, – le Aurora, om du har ett hjerta dertill, så le! –
O höga himmel! det var min döda Moder jag tyckte mig se – le åt
min förblandning af ett simmande djur med min egen oförglömliga
389