C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
hans hufvud, att han både gladdes och skrämdes. Men vägen, fast
smal, var så trampad och säker, att han ej fruktade förvilla sig ifrån
menniskor. Han roade sig emellanåt att blåsa skarpt i sin lilla jagtpipa,
som hängde vid knapphålet. Han lyssnade sjelf deråt och hörde
ljudet med flere återskall skära djupt, djupt in i skogen, men intet
svar förspordes.
Då han länge gått åt det håll, som vette hemåt, kom han slutligen
i en klippig och ganska mörk trakt. Han gjorde just en vändning om
hörnet af en hög sten, då han på afstånd mellan träden tyckte sig se
tvenne dunkla Skepnader bortgå, men gå ifrån hvarann och åt hvart
sitt håll. Att döma af deras riktning måtte de begge hafva kommit
ungefär ifrån samma ställe, der Hugo nu befann sig; och han såg så
skarpt han kunde efter dem mellan stammarne, för att upptäcka
hvilka de kunde vara. Antingen gubbens ögon voro för svaga, eller
afståndet genom de bortgåendes hastiga steg snart blef för stort, eller
de begge hade sina hufvuden invecklade – men han kunde ingenting
annat sluta, än att den ena tycktes vara ett fruntimmer, den
andra en yngling, åtminstone var dess figur resligare. Sedan sista
skymten af dem begge alldeles försvunnit för Hugos ögon, satte han
sig ned på en bemossad mjuk stubbe, han var trött, ville hvila sig,
och luften susade svagt omkring honom med ett melankoliskt behag.
Då han sutit en stund och tigande sett sig omkring, föll hans
blick på något rödt, som syntes mellan qvistar och barr på marken.
Han gick dit, tog upp det, och fann att det var en törnros.
”Vackra afbrutna ros, hvarifrån har du kommit i denna öde vildmark?
Du måste nyligen hafva följt hit med någon, ty hvarken kan
du vara planterad eller vuxen här, och ej heller är du vissen – min
arma blomma, om jag icke kommit, hur skulle det då hafva gått med
dig?”
Han fäste den med stjelken i ett knapphål på bröstet, och fortfor
för sig: ”stackars, nedfallna, förkastade blomma – kanske satt du
helt nyss vid ett menskligt hjerta – kanske togs du endast derifrån
för att räckas åt en annan och fästas vid dess bröst – men se, försmådd,
så synes det mig, hann du ej till det andra hjertat, utan du
385