C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
Jagtslottiana . . usch! – Jag är fördränkt i obeslutsamhet, jag förtviflar,
skall jag ej nu på flera dar kunna hitta på en sådan sak? jag är i
den olidligaste förlägenhet, jag pinas, jag förgås! – o Öde, skänk mig
en hufvudtitel! – ach Skickelse! om du ville, nog kunde du ändå gifva
min bok ett namn?”
”Ömkliga menniska!” utbrast han härvid förargad, steg upp och
lade alla sina papper i en hög. Han tog sin hatt, och beslöt gå ut.
Dagens skönhet och traktens oändliga behag hänryckte honom,
så att han småningom glömde bort sig, och hans öppna sinne inandades
natur med fulla drag. Då han i grannskapet ej träffade någon
af sina anhöriga, gick han ensam och kom allt längre bort. Så tillbragte
han en stor del af dagen; ja han besökte personligen och till
fots flere af sina aflägsnare hemman, påhelsade sina bönder och torpare,
och njöt så innerligt af att underrätta sig om deras tillstånd och
afhjelpa en mängd små obeqvämligheter till deras förmån, att han
kände sig gladare och friskare än nånsin allt sedan sin broders död.
Fågelfängan var det sista torp han besökte, och som låg vid sjelfva
gränsen till den vidsträckta Lyna skog. Han gaf här mannen flere
råd om potatis-täppans bättre häfdande och skänkte lilla Kersti en
plåt, emedan hon sedigt och förståndigt besvarat frågor ur katechesen.
Nu klef herr Hugo öfver stättan, nickade godt åt Per Janson,
som stod qvar vid knuten med mössan under armen, och han sjelf
beredde sig att på gångstigarne genom skogen småningom komma
hem till slottet.
Då han inträngt ett godt stycke, hörde han på afstånd hundskall
och ett stort rasslande. ”Mina osynliga barn och vänner torde bära
sig rätt hurtigt åt här borta i markerna,” sade gubben för sig sjelf.
Men skogen var så tät och mörk, att han ingen menniska såg, och
snart aflägsnade sig bullret; allt blef fullkomligen tyst.
Under denna ensliga promenad började hans egna fantasier åter
uppvakna och han föreställde sig ganska lifligt den skogstafla eller
vision, som Jakob aftonen förut berättat. Men snart efterträddes den
ena tanken af den andra. Han gick länge gångstigarne framåt, och
skogen reste sig med åldriga granar så högt och sammanfletadt öfver
384