C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
att han utan minsta skymt af vrede läst om sig sjelf i berättelserna;
och han har lett åt sig, ja han har äfven gråtit. Det mest lysande bevis
på hur litet han brytt sig om, när han under läsningen någon
gång funnit anledning att småskratta åt sitt uppträdande, har han
gifvit derigenom, att han det oaktadt till vår gemensamma glädje
fortfarit att vara alldeles densamme som förut.
Under så fatta omständigheter har skrifningen begynt, och verket
tilltagit, vuxit och växer ännu. Det är icke möjligt att förstå när det
skall sluta.
Emellertid, och då vi nu omtalat det förflutna, skola vi återkomma
till det ögonblick, då den smärt vuxna Elisif nedsatte kaffebrickan,
och utan att våga svara på sin husbondes utveckling om angelägenheten
i unga år att urladda äfventyrarlynnet medelst fantasier i
skaldeväg, hellre än i den yttre verkliga verlden, tyst lemnade hans
rum och i dörren gjorde en lätt, men ödmjuk nigning.
Hugo hade på sitt bord liggande alla de hittills upptecknade berättelserna.
”Der äro de nu, mina strödda nöjen, sade han för sig
sjelf. Men då det är min hufvudidee, icke blott att hvarje Stycke skall
vara ett Sjelfständigt – en individuell varelse för sig – utan tillika att
alla skola lefva i hvarann, utgörande i denna mening endast ett enda
Verk; så frågas, huru kan ett sådant ändamål befrämjas? kan det ske,
med mindre ett yttre samband finnes mellan alla piecerna? oaktadt
de i inre måtto kunna vara förenade genom en anda, bör dock ej äfven
en synlig och påtaglig Föreningspunkt för dem vara till? med
andra ord, kan man säga, att jag här betraktar ett Saguverk, om ej
det hela har ett gemensamt titelblad? Nej. Men hvilket namn skall
jag få åt hela mitt verk? Obegripliga, svåra påhitt –”
”Öfverallt gifvas totaltitlar och nödvändigheten af dem är så stor,
fortfor Hugo, att den, ja, är ganska stor. Hafva vi icke här Nerike,
Wermland, Westergötland, Södermanland, Upland, o. s. v., men alltsammans
heter Sverige. Nerkesboer, Wermländningar, Westgötar,
Södermanländningar o. s. v. kunna vara rätt sjelfständiga och egna
hvar för sig; likväl hafva de som Svenskar en summarisk benämning,
som hemlighetsfullt omfattar alla och tvingar dem att inbördes
382