C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
teckningen blifvit fullbordad, långt innan Elisiv inträdde, var det
som han infallit i sin först omtalade djupa begrundning, och deri
försänktes han med glädje ånyo, då hon utgått.
Saken kan ej förklaras med mindre vi göra en återgång till hvad
förr aldrig blifvit beskrifvet, men som tog sin begynnelse för ett halft
år sedan på Jagtslottet. Vi begagna så mycket hellre detta tillfälle,
som det sätter oss i stånd att sprida ljus öfver ett och annat inre förhållande
emellan herr Hugo och hans vänner. Det gifver oss ock en
möjlighet, den vi förut icke egt, att redovisa för vår speciela befattning
såsom redaktörer af vår herres saker.
Hugo Hamilcar Löwenstjerna hade tagit Richard Adolf Furumo
till sin vanlige Slottsberättare, och han emotsåg glad ett stort litterärt
Helt; men snart hade han tillika fallit på den tanken, att låta uppteckna
de till större delen improviserade berättelserna, emedan han
ansåg ingenting rätt bevaradt och försäkradt till lifvet, så framt det ej
funnes inom permarne af en inbunden bok. Ja, han beslöt det, utom
Aftondikterna, äfven allt, som tilldrog sig i och utom slottet mellan
familjens medlemmar eller nejdens invånare, skulle antecknas i en
egen volum till Slottskrönika. Oss – några af de minst märkliga individer
af hela Jagtslottspersonalen, utmärkte blott genom vår obrottsliga
tystnad under andres talande, ej ovane för öfrigt att liniera upp
papper till inläggande i snygga sexterner, oförtrutne slutligen i att
uppteckna hvad vi hört och efterfråga hvad vi icke hört, samt nog
samvetsgranne att med hvar och en kollationera de yttranden och
händelser han haft, på det ingen osanning måtte gå till efterverlden
– oss, med ett ord, valde herr Hugo till redaktörer; men våra namn
förtjena ej vidröras.
Vi fingo befallning att vid redaktionen vara fullkomligt oberoende.
Således hafva vi aldrig dragit i betänkande att omtala berömliga
förhållanden om de här på slottet lefvande och verkande personer,
så ofta något berömvärdt hos dem gjort sig gällande. Derföre hafva
vi ock å andra sidan ej skytt förtäljandet af motsattsen, så fort något
mindre godt visat sig. Utan denna tvåfaldiga frispråkighet skulle vi ej
hafva varit herr Hugo till behag. Han är en man af så god karakter,
381