C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
Herr Frans är icke hemma.
”Så bittida ute? ovanligt af min kära Frans – tillsäg då i stället
Henrik.”
Herr Henrik är icke hemma. Icke hemma sedan kl. 3 i natt. – En
lindrig blekhet åtföljde Elisivs ord.
”Såå? nå han är åtminstone jägare, ehuru jag icke förr hört att
han jagar om nätterna; han har kanske gått att ljustra en braxenpanka.
Men jag gissar hvad det är, det är säkert Julianus – sorgen öfver
en älskad, förlorad fader är ock så naturlig, och jag förlåter honom
att han värderar stjernhimmeln ute i fria luften – men den goda gossen
har alltid varit underlig, Gud gifve jag kunde förmå honom att
bli berättare om qvällarne, han skulle då icke springa bort om nätterna
och narra andra efter sig. Han har alltid varit romantisk, fast af
ett bundet och djupt slag, det har jag sagt honom, jag älskar honom
mycket och det skulle snart blifva bättre med honom, om han ville
gifva sitt sinne luft genom poesier och tal. Jag försäkrar dig Elisiv,
att själens helsa består deruti. Vi äro alla, flicka, af födseln stämda
för fantastiska utflygter, för romantiska känslor och varma äfventyr
– men låta vi vår låga brista ut i skaldeföretag, ja i sång, till och med
i afhandlingar, så urladdas vi och vi undvika derigenom de tusen
vådorna af verkliga, personliga äfventyr i det yttre lifvet, hvartill vår
karakters hetta skulle förleda oss, men som nu alltsammans går upp
i rök, ja i en ambra-rök af intressanta kompositioner, lifvande umgänget
och riktande kulturen med tusen nya alster; tro mig.”
Elisiv teg, satte frukostkaffet på bordet, gjorde en liten nigning
och gick ut. – Herr Hugo rörde om sockret i sin kopp, hvarunder
hans blickar som oftast gingo omkring på de strödda papperen. ”Ja
min plan med aftonfantasierna kl. 6 är nyttigare för ungdomen än
någon tror; om jag blott kunde förmå dem alla att följa mina råd!
Men, må så vara, jag följer mig sjelf.” – Derpå flöt han åter in i sina
tankar. Men utan tvifvel var det något svårt han efterforskade, emedan
han aldrig fick det som han ville.
Han hade på ett ark antecknat de små berättelser och spökhistorier,
som Jakob förledne afton kommit att omtala; men sedan an-
380