C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
med purpurfärgade vingar snart kommer att förvåna och förtjusa
dem.
Hon gick ifrån Frans gladt eftertänksamt, och öppnade den stora
dörren. Der innanföre var salongen, der hela slägten satt församlad.
”Allt är godt, O pappa, sade hon med en munter, men likväl ödmjuk
nick; bror Henrik har hem en hare, hvars make ingen sett, han skall
sjelf genast vara här.”
Det dröjde också icke ett ögonblick, förrän man fick höra ett så
starkt oljud i trapporna, att man kunde begripa, det ingen annan än
Henrik, med sina jernskodda jagtstöflar och sitt förakt för tystnad,
kunde åstadkomma ett dylikt. – ”Ja, det är ganska riktigt han och
ingen annan, det märker man alltför väl” – sade gamle Hofmarskalken,
som beslutit hafva en vred uppsyn, men hvars anletsdrag kring
munnen nu ej kunde hindras att samla sig till leende, så väl derföre
att vredens orsak till det mesta var slut, som än mer för den goda
hare, han af sin dotter fick höra, att hans son tillkämpat honom.
I detsamma flög dörren upp, och skogsgossen Henrik steg in.
”Nå du raska, men något långsamma pilt, ropade fader Hugo till
honom, du vet ju, att precis sex är vår tid? – Nå, min unga Hans Nåd,
fortfor han, du ser minsann icke ut att kunna vara Ovidius eller Ariosto
åt oss i afton – dina skinnbeklädda permissioner, för att ej säga
något sämre, kunde du hafva bytt om, ty de höra i sanning ej till de
renas antal.”
Henrik strök lockarna ur pannan, betraktade sällskapet, och med
en ton, icke så litet gravitetisk, började han: ”Ni, min käre fader, Ni
min farbror, Ni mina samlade syskon och andra både slägtingar och
vänner! jag är smutsig. Åtminstone är jag våt och naturfrisk. Jag är i
afton ingen Ariosto, utan jag är Ossian, eller snarare den unge Hidallan.
Jag kommer ur skogen, jag har kysst en flicka på heden, och
jag har stigit in här, oomklädd, sådan jag är till kropp och själ, emedan
jag ej längre ville försumma mitt kall, efter det i qväll är min
ordning, att berätta Er någonting. Godt – jag ser alla edra ögon lågande
af åtrå och begär att höra det Ni af mig skolen få höra. Jag ser
den blå sammetsdynan lagd på Talarestolen. Men jag sätter mig
9