C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
. . . . . . . . . . . . . . . .
Dock veta vi allt! skönt känna vi allt,
Och döma om allt utan gäf!
Ty Folket oss tror till sin lycka ännu,
Ännu, ännu, ännu, både herre och fru . . .
med flera oomkullstötliga, fast för de fattiga auktorerne ganska tröglästa
sanningar. Nenej, flicka, var icke ledsen, jag är din farbror,
jag har intet intresse uti att för Litteraturens allmänna väl plåga
dig, eller upptukta de sämre sidoskotten på din unga planta, att
du med tiden måtte bli stor och förträfflig – jaja, hvad jag dock
måste förehålla dig, såsom en för hiskelig poetisk licenz, är tillåtelsen
för Carl V att vara med i Pavia-slaget, enär han på den tiden
verkligen var i Spanien, tror jag – dock i Guds namn, Ulrika, se gladare
ut . . !”
Men oaktadt Hugos åtrå att muntra sin brorsdotter, ville det icke
lyckas. Han steg upp, gick till ett af fönstren, och såg ut på det dunkla,
molnrika himlafältet.
Aurora hade senterat det upplästa på ett alldeles eget sätt. Det
stärkte hos henne beslutet, att icke denna afton – kanske alldrig –
uppfylla sitt löfte att nedanför kammarfönstret möta sin intressanta
frände – antingen af häpnad för det i slägtens öden så ofta återkommande
fönstret, eller för sin fars omedvetna, orientaliska varning,
eller – men nog; hvem förklarar hjertats vågor? Hon hade likväl aldrig
förr vid tanken på Julianus kunnat minnas, att vidare än glada,
vänliga och varma samtal förevarit; eller på sin höjd möten och tidsfördrif,
sådana som emellan slägtingar och vänner ingenting mer
betyda. Hon satt tyst i soffhörnet, och såg på tapeternas skilderier
utan rörelse för dem.
Henrik, Frans, tante Eleonora och Ulrika gjorde tillsammans en
grupp, som emot all vana såg på hvarann utan att yttra ett ord. Tanten
hade ingen nära kunskap om sin brors och svägerskas öden,
men hon anade hvad som kom henne att rysa. Hon smekte fröken
Ulrika öfver det slätt kammade, benade hårfästet, och hindrade ej
sina tårar.
377