C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
det och anländandet till en vän (i poemet kallad Dianora), hvilken,
sjelf intagen af kärlek till den ditkomne riddaren (i verkligheten baron
Julius K*, men i poemet Harduin), upptändes af svartsjuka och
qvarhöll det åt henne anförtrodda fruntimret. Men härvid slutade
också likheten och tråden försvann för herr Hugo. Att ingen annan
än baron Julius varit den, som till hans bror skickat den gula originalskrift,
hans brorsdotter bearbetat, syntes honom alldeles afgjordt.
Hans broders utrop om den stora olikheten emellan sagans utgång
och i synnerhet slut, emot den verklighet, hvarom frågan var, kunde
herr Hugo nu lätt fatta, äfvensom han förstod uttrycken om den förmodade
förhoppning, Originalskriftens författare baron K* skulle
hafva hyst, att i en annan, bättre och sällare verld få sjelfva sin historias
slut realiseradt i mera likhet med Harduins och Alvinas. Emedan
Cecilia (såsom fullkomligt bekant var) återkommit till herr Andreas,
afvek verkligheten här högeligen ifrån dikten, och man kunde
förmoda, att en önskan om hennes egande i en inre eller högre
existens af lif kunde återstå för baronen (om han var så andligt sinnad,
att han kunde antagas på allvar tro en sådan existens vänta
menniskan – och hvilket flere sednare omständigheter, rörande
denne underbare person, ej gjorde otroligt). Men mycket återstod
för herr Hugo alldeles oförklarligt, och deribland i synnerhet af
hvad natur det Qvarhållande kunde hafva varit, som baronens förriga
dam begagnat emot Cecilia Löwenstjerna; äfvensom i hvilken
sinnesstämning (af kärlek? vänskap? eller hvad?) Cecilia sjelf verkligen
befunnit sig i anseende till den äfventyrlige, i så många motsägelser
invecklade, och äfven (efter hvad Hugo ansåg afgjordt) i vissa
politiska händelser af stor och mörk betydelse indragne mannen.
Men Hugo fäste sig med ljufvaste känsla vid det slut-faktum, att Cecilia
ej blott återkommit, men äfven efter allt utseende återkommit
kärleksfull, oskyldig, fri åtminstone från allt egentligt fel . . eller
brott . . eller hvad skulle annars hennes ljusa panna, hennes klara,
stundom stolta blick, som herr Hugo på sin svägerskas anlete såg
hennes sista år, betyda? – Herr Hugo beslöt att ej längre grubbla på
denna gåta; men, ehuru han ej meddelade någon af de närvarande
375