C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
Kan hon bli salig, henne allt jag glad förlåter,
Ty trogen har jag Harduin åter!”
XXXVII. Hur klinga icke orden från en salig vän?
Den blida trollgestalten skyndar han att fånga,
Och – famntar blott en leende liljeånga!
Då suckar han så djupt, och ser på himmelen:
Och si – deruppe ännu hennes öga blinkar
I stjernsäll glans mot honom ner,
I ljusa flammor hennes kind han ser,
Ur molnets dunkla bädd ett svanhvitt finger vinkar!
XXXVIII. Han svarar: ”Ja! jag kommer, kommer straxt min brud;
Och du mitt granna Svärd . . . . håll! Kejsarns bud?
Nu, nu jag anar dig, min blanka klinga!
Du vigdes ju af hennes kyss . . . . att mig bevinga?
Förlofningssvärd – så nämde Han ditt namn,
Din mening dock . . . . förening af vår famn!
Skönt! jag din ädla strålglans skall förklarad göra,
Alvinas mun dig rört, mitt hjerta skall du röra.”
XXXIX. Så ropande med segerklangens röst
Han rände klingan i sitt bröst.
Förlossad upp sig svingade den sälla anden
Till sin signora, till de ljusblå landen,
Der sitter ännu deras vackra par.
Såg Sanct Franciscus nu att Sagans tid blef mogen,
Och nickade åt Månen, ”att allt färdigt var,”
Så steg nu Månen i sitt fylle öfver skogen.
Fröken Ulrika tystnade, hennes verser voro slut. Det hände nu,
hvad som så ofta sker i den verkliga verlden, att de närvarande icke
insågo eller förstodo händelsens betydelse mer än blott till en del.
För de fleste, i synnerhet slägtens yngre medlemmar, var det upplästa
helt och hållet endast en underfull spökscen ifrån förflutna tider.
Men för herr Hugo, som närmare kände sin brors händelser och äfven
var initierad i några af de hemlighetsfullaste, var analogien tydlig
emellan Cecilia Löwenstjerna och Alvina; i synnerhet bortföran-
374