C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
XXXII. Men hastigt emot jorden tordönståget brakar,
Dernere under sig ett slott han ser.
Nu vagnen öfver slottet svafvelviggar sprakar,
I alla torn och murar åskan knakar,
Tillsammans ramlar allt stoftet ner.
Snart syns af hela borgen intet mer,
Än blott en rök af dam, som öfver jorden gungar.
Sjelf vagnen ifrån molnen ner sig ock nu slungar:
XXXIII. Och just på ruinen stannar, rökande och het;
Det hvita långa spöket ur nu stiger,
Riksgrefven efter. Undersam han tiger,
Men hingstarne fly långt, långt undan. ”Harduin vet”
Så Spöket hörs, ”den grymmaste, som jorden burit,
Hon hette Dianora! Såg du detta slott?
På detta hennes näste Vedergällningsdomen stått
Till fyllnad af den ed, som sjelf hon svurit.”
XXXIV. ”Du grymma hamn! . . J afgrundsöden!
Var Dianora brottslig? jag det icke vet.
För hvad? Hon rör mig ej. Ej mig bekymrar det.
Men, skulle fromheten med brottet dela döden?
Alvina, skön Alvina! O mitt brustna hopp,
Hvi blommade och bröts vår kärleks knopp
I samma stund!” – så Grefven ropade med fasa,
Och skyndade med blottadt svärd mot spöket rasa.
XXXV. I samma stund den långa skepnaden sjönk ned
Som stoft. Och si, en flicka hvit och späd
Rakt emot svärdet hastar,
Sig oförfärad öfver klingan kastar,
Med tusen purpurheta kyssar höljer den.
”Ach Harduin, ropar hon och kysser stålet än,
När detta sköna svärd du drog, då klack mitt hjerta,
Ty nu jag åter vet, att du är min! Så fly all smärta!
XXXVI. Hör du, så Dianora höll sin ed,
Att i ett torn jag såg mig innesluten,
Dock snart af jordens dystra lif blef kedjan bruten,
Till Sanct Franciscus kom jag – Åter ned
Jag sändes hit i Åskans ljungelds-skrud,
För att på Dianora fylla löftets bud.
373