C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
I tu dem klöf, som säd de sjönko neder,
Och under gången af hans bana jorden skalf.
XXIII. Nu är han framme vid sitt mål, och snabb han ränner
Igenom Kungens häst sin blanka lans.
Som dam det granna djuret störtar ned. O Frans!
Om lifvet han dig griper och dig spänner
På hästen framför sig vid sadeln fast.
Så rider han tillbaks med tankens hast
Till Kejsaren, som folket manar att sig lagrar skörda,
Och lägger vid hans fötter ner sin krönta börda.
XXIV. ”Dig Kejsar Carl jag detta offer bär,
Så prunkande, att det blott dig kan värdigt vara.
Mitt namn du känner knappt, dock Riddare jag är,
Jag eger börd, och arm att dig försvara.
Min rustning är väl skum och hjelmen enkel blott,
Jag har väl ej hermliner ärft, ej slott,
Dock vågade jag nalkas dig, ty si! jag har en prydnad:
Kung Frans jag underlagt din lydnad!”
XXV. Af hastig häpnad Kejsarn rörd
I höga ord förkunnar sin beundran.
Med noggrannhet han forskar efter land och börd,
Hör Harduins äfventyr med spänd förundran.
Han kejserligt åt grefve Bosos högmod ler,
I tårar sjelf han älskarinnans tårar ser,
Nog ser han ock det medel, som all strid förenar:
Och Hjelten det förtjenar.
XXVI. ”Hör Harduin, hör Riksgrefve af Vicenza!
Bjöd Carl med dubbningssvärdet strålande i hand,
Den slagne Hertigen af Piacenza
Skall ärfvas utaf dig med slott och land.
Gå, tag en furstlig vagn uti mitt läger,
Res till Alvina, du är din Signora värd.
Tag detta svärd, jag svär: det skall bli ditt Förlofningssvärd,
Mig skänkte du, dig jag skall skänka seger.”
XXVII. Riksgrefven bugar djupt för Kejsaren,
Så bort på ljusa aningarnes törnrosvingar
Till lägret flyger han, tar vagnen, och igen
371