C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
XVIII. ”Så, grymma Dianora, minnes du din ed!
Mot ondt du skulle mig försvara,
Ett fängelse, hvad ljufligt må väl det då vara?
J helgon, skåden utur strålande himlar ned!
Och – Harduin? är det möjligt? Du för mig ej brunnit?
Din sköna blick, var den ett svek, som mig blott vunnit?
Gud, gif mig nu en nådig död,
Ty kärlekstvifvel bränner djupare än glöd.”
XIX. Alvina så. Men dödens Genius ren sin bila höll,
Såg offrets bröst i klostrets torn sig sönder vrida,
Nej, så var icke rätt att låta henne lida:
Och – nu en rosensky ner öfver pannan föll,
Ur ögonen de klara tårars strömmar
Nedrunno såsom stjernfall utur himlars hvalf,
Nu hjertat icke mer af vild förtviflan skalf,
Det lossades till mystisk dans i ängladrömmar:
XX. Och just då sista stenen slås för tornets dörr,
I lockarne hon hör så saligt klinga,
Der stå så sköna minnen af hvad timat förr,
På skyar, fransade af guld, hon ser sig lustigt svinga.
Nu brast det väna lifvets sista band,
Så svanhvit pannan sjönk mot svanhvit hand.
En underton kring Klostrets vimpel hördes hvina,
Ej mer på jorden fans Alvina.
XXI. Men bort i höga riddartankar Harduin red,
Af bifall, då han kom, klang Kejsarns läger,
Han just vid Pavia emot fienden stred,
Och Segerns Gud vog skålarne, gaf än ej seger.
Fram störtade herr Riddaren i lustigt mod,
Med flygande panasch vid hvarje fara stod,
I skarpsynt fältherrblick han öfvergick den främste,
I djerfhet och i glömska af sig sjelf den sämste.
XXII. Bort långt bland Fransmännen han såg Kung Frans,
Såg mellan silfverpikar svajande hans lockar,
Dit Harduin sporrade sin häst till blodig dans
Fram genom blanka rustningar och tunga flockar.
Som åskans stråle klyfver molnens hvalf,
Så dundrade han fram i deras slutna leder,
370