C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
IV. För att dess snarare sin önskan vinna
Och hindra Harduins stolta frieri,
Han lät en grym intrig sin svarta jerntråd spinna
Och lånade sin hand deri.
Gref Boso ropade signor Andreas’ namn,
Åt honom öppnade sin Dotters famn –
Kring slottet stormade förhatlig klang af brölloppsdansen!
Hvart öga bländades af hemska fackelglansen –
V. Mån nu ej vreden brann på kind?
Upp Harduin sprang och lemnade gref Bosos sal,
Sin stolte Fosco sadlade och flög som vind
Bort i Savoyens skogar, öfver fors och dal.
Den svarta manteln öfver jorden mörkret spände,
Upp såg nu drömmaren: i snabbt beslut han vände
Sin häst till slottet om. Hör – tolf i tornet slår,
Och se – Alvinas fönster öppet står!
VI. Lik Nattens stjernbesådda sörjande gudinna,
Så stod i fönstret lutad Harduins älskarinna
I sorgflor höljd, af tårar stjernbeströdd.
Mot marmorbleka kinden höll hon handen stödd,
Hon såg den kommande lik blixten sväfva,
Nog brunno hennes ögon då. Hans namn
Hon suckade så sakta, sakta – sträckte ut sin famn,
Och bäfvade af skräck, och kunde dock ej bäfva.
VII. ”Alvina, har du mod?” så ropte Riddaren.
”Jag endast kärlek har!” hon hviskade tillbaka.
”Upp, skyndom då till strids, till strids, min hjeltemaka!”
Och knappt han ljungat dessa ord, förrän
Sin arm om hennes fina lif han sträckte,
Ur fönstret henne tog på sadlen ned,
Och ifrån slottet bort i sporrstreck red.
Af fasa visst hon svimmade, men kyssar henne väckte.
VIII. Igenom nattens doftande och dunkla dimmor,
De flydde bort långt, långt ifrån Savoyens land;
Ren stodo de i Piemont vid Sesias strand,
Då först aurora mot dem log i rosenstrimmor.
Här låg en borg. En slägtinge till Riddaren
En ädel Dam der bodde. Välkommen
367