C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
”Är denna historia en hemlighet, Ulrika? då må hvarken jag eller
någon önska del deraf. Men i annat fall – ej för vårt nöje och intérêt
allenast – nej, men det skulle kunna vara ett firande i afton, det
skulle än mer föröka och helga minnet af vår Andreas Wilhelm.”
En slägthemlighet, svarade hon, tror jag väl ligga derunder, men
jag kan sjelf ej säga hvari den består. Oförgätlig blir mig evigt den
stund, när min far lemnade mig papperet, då icke mera hvitt. Jag var
en fjorton års flicka, han hade gifvit mig undervisning om våra dyrbara
moraliska pligter, han hade lagt på mitt hjerta de bud, genom
hvars noggranna iakttagande vi endast kunna hoppas en stadigvarande
inre lycka; han gret och kysste mig obeskrifligt. Om vår saliga
mor talade han mycket sällan och icke heller nu; ja, jag anmärker
som en vana hos honom, att aldrig hafva yttrat sig öfver någon menniska,
hvarken godt eller ondt, åtminstone ej det sednare. När han
slutat förmana mig den der dagen, kom jag att säga: ”denna stund är
mig evigt oförgätlig! min far, gif mig Någonting till ett minne häraf,
att jag må fästa mig dervid och aldrig glömma hvad jag hört!” – En
lindrig rodnad gick öfver min fars ansigte: ”Behöfver du då något till
minne af det evigt oförgätliga?” sade han och såg mig mildt förebrående
i ansigtet med ett ögonkast, som jag aldrig glömmer. Jag insåg
och erkände snart tanklösheten i mitt yttrande; men han tillade med
ett leende, deri den högsta godhet speglade sig: ”ursäkta mig Ulrika,
du har yttrat dig naivt, men jag har ånyo gjort det fel, jag så ofta begår,
jag förbisåg naturen och sanningen, ty så, just så är menniskan,
att hvad som skulle vara evigt oförgätet för henne, och hvad hon
sjelf erkänner som sådant, det glömmer hon snart utan ett yttre
tecken, ett minnesmärke, som påminner henne derom – derföre
hafven J ju altartaflor och crucifixer, tillade han med en half röst, i
det han bortgick åt en annan sida af rummet och tycktes tilltala hela
Menniskoslägtet – ja derföre hafven J ju i hvarje socken en kyrka af
sten eller träd?” – Sedan han gått några gånger öfver golfvet, nalkades
han sin byrå, utdrog en låda och upptog ett gulnadt papper. ”Se
här Ulrika, tag detta halfark till ett minnesmärke; visst ej så till förståendes,
att hvad det innehåller är en ytterligare uppmaning till de
362