C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
rad af mig sjelf. Jag har uttryckt mig alldeles så, som jag hänfördes af
Stundens ingifvelse från ett högre håll.
Vid de sista orden såg Aurora genomträngande på sin far, och
färgen på hennes kinder, som under det föregående småningom
återkommit, gaf åter vika för en hastig blekhet.
Det är skada, sade gubben vänligt, att du ej varit inne förut i afton
under våra berättelser, jag ser att du är högtidligt stämd, och du
skulle hafva med sann känsla senterat några spökscener, vi förehaft.
Det är också mycken skada, att ej vår Julianus varit inne, ty allt har
så underligt vändt sig i afton, att nästan hvarje företag ledt oss till
minnet af hans dyre fader, vår saknade Andreas Wilhelm. En stund
innan du ankom med ljusen, Aurora, omsväfvades vi här i skymningen
tydligt af den bortgångnes genius. Besynnerligt var det vid
dörren; icke vet jag om du Aurora, eller om Elisiv har hvad man kallar
vålnad, men en lång stund före er ankomst rörde det sig vid låset.
Jag är snarsagdt ledsen, att ni anlände med ljusstakarne – ehuru det
gaf mig den intagande anblicken af Zuleika, och föranledde hela
min improviserade episod om Emirens tal, så att jag ångrar det verkligen
icke – men jag är ledsen ändå, ty vi distraherades derigenom
ifrån vårt Egentliga för aftonen. Mig förekommer – och det förekommer
mig så mer och mer – att vi i afton leddes, jag vet ej af hvad
eller af hvem – men vi leddes till ett firande af den framfarnes minne.
Fröken Ulrika Sofia höjde sitt hufvud, men hon sade på en lång
stund intet. Alla betraktade henne, hon stirrade framför sig liksom
fixerade hon någonting midt i kammaren. Ja! yttrade hon slutligen,
vår stolte fader är bortgången, men hans genius sväfvar nära oss –
kanske förbi oss, förbi just nu, under en resa till ännu aflägsnare
rymder. Så mycket har i afton påmint oss om honom, och mest af
allt den syn, vi genom Jakob hört ifrån den äfven afledna Dordis
mun. Forntidens tankar om själavandring och om menniskors vistande
efter döden i djurs, blomsters och mineraliers skepnader, har
aldrig på mig gjort det intryck, att jag antagit det för afgjord sanning
– men, att min bror i det der underbara tillståndet såg hela uttrycket
360