C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
uppsatta nya samma dag brölloppet tillreddes för Herr Hugo
Löwenstjerna, så att dessa stänger nu voro tjugufyra år och icke trotsade
något våld. Den unge mannen var likväl ej så elak i sina tilltag,
att något på bron gick sönder, men färgen var icke mera grön och på
flere ställen alldeles borta af ledstängerna. – ”Simmen i frid för mig,
J aborrar” – utropade den vackra Henrik halfhögt, när han lutade
sig ned öfver bron, och i det klara vattnet såg åtskilliga fiskstjertar,
förgylda af solskenet, hastigt framblinka, och han igenkände till
hvilket slag af fiskar stjertarne hörde. Hela hans slägt hyste ett annars
ovanligt förakt för fiskmat: och fiskaren på stat var endast tillsatt
för att gifva betjeningen födoämne. – Snart lemnade han bron,
och kom till granskapet af slottet.
”Se min välväxta syster Aurora – fortfor Henrik att tala halfhögt
för sig sjelf, med ett leende, som till hälften var spotskt – jag svär, att
hon står i porten endast för att banna mig, emedan hon tror, att
ovett klär en flicka. Liksom det vore så snart gjordt att komma hem,
sedan man kommit bort öfver tre träsk, och blifvit af vargläte lockad
till en angenäm fångst genom snår och moras värre än – o se hvilken
sur min! jag vill slå vad, att hon fått ett hål i sybågen, och att konung
David är alldeles oduglig, hvilket jag sagt henne förut.”
Utan att efterfråga den vinkande och väntande systern, gjorde
Henrik sina steg snarare änn långsammare, för att hafva den glädjen
att förarga henne, och nalkades slottet så afmätt och betänkligt, som
en, hvilken aldrig förr varit der, och nu, betagen af den stolta, sköna
byggnaden, måste betrakta allt med största uppmärksamhet.
Slottet utgjorde en hvit, väl underhållen byggnad i ädel stil, mera
lång än hög. Då man på något afstånd såg den på sin holme i sjön,
liknade den en Svan, hvilande i stilla behag, omfluten af klara, svalkande
böljor: men det var som denna högmodiga Skönhet, hvilken
lefver ensam, blott för sig sjelf och stolt af sig sjelf; ty i hela trakten
rundt omkring syntes för öfrigt intet ställe, blott långa mörka sträckningar
af tallskogar utmed stränderna af Insjön utbredde sig för anblicken,
emellanåt afbrutna af åsar med glada, ljusgröna björkar,
och längst bort smälte en vild, blå, obestämd blandning af skyar och
7