C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
den simpla verkligheten hemma hos sig. Utan att derföre ana något
eller förtörnas det minsta, yttrade han likväl såsom den varnande
Emiren i sagan talade till sin dotter Zuleika: Min stolta dotter af den
skönaste mor! du har ändock varit nog länge på egen hand, alltför
länge ute!
”Min far!” svarade Aurora litet darrande, ”jag förmodade ej att i
qväll någon historisk sysselsättning skulle företagas, ty sedan vår
farbroders frånfälle har intet sådant skett. Jag förmodade, att det ej
skulle väcka förundran om jag då i stället skötte mina nejlikor, och
äfven varit i parken efter mossor, och äfven – Pappa! förtörnas icke
att ljusen inkommit nog sent, jag bekänner att detta är mitt fel –”
Ljusen för sent? hva –
”Jag erkänner att det helt och hållet är mitt fel; denna vecka tillhörde
det mig att tänka derpå, och Elisiv hade inga vaxljus framme
förrän jag hemkom och lemnade henne dem.”
Tokiga flicka! hvem talar om ljus? vi hafva här haft sysselsättningar
långt skilda från allt ljus, och glansen af de på den tjenande
tärnans armar inträdande lågorna kom öfver oss såsom ifrån en annan,
en förtrollad verld. Ännu en gång Zuleika! – men, flicka, du
känner ej hvem du är, vet ej hela betydelsen af din nuvarande person,
förstår ej rätt meningen med händelsen, som du upplefvat derute.
Zuleika! – (ty jag är Emir och din far, och jag kallar dig icke nu
Aurora), du har låtit förleda dig att följa den första känslans hänförande
ingifvelse, hvilken bestrålar hjertat, såsom Gaazas sol skiner
öfver Ajalons dal. Men jag vill icke nedslå dig, Zuleika, jag ser ditt
ögas uppsyn, klar men förvirrad som på Nedsjeds gazell, då hon söker
undfly den spejande jägaren. Brydd – ja, brydd kan du väl vara,
Zuleika, ty mig är ditt möte med honom icke obekant.
Auroras uppsyn tydde verkligen häpenhet.
Min dotter! jag känner honom, som det fägnar och höjer din själ
att kalla vän – jag känner din dyrbare Yussuf, och hör på min beskrifning,
om jag icke noga känner honom! I öcknen, der vi bo, är
han såsom en högt tindrande ljusflamma, och han går öfver hedarna
som en frasande ljungeld – men öm som Saarons vind är Yussuf, när
356