C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
och utropade: ”Syster Aurora! si nu först kommer du in, och vi som
sutit här så länge och hört sagor!”
Mer än dessa ord behöfdes icke för att återbringa alla till den
enkla verklighetens klara tillstånd, men sådan är likväl menniskan,
att den nimbus eller vackra flordager, som imaginationen en gång
för våra ögon kastat öfver varelser, ej så hastigt förflyger. Med en
obeskriflig hänförelse, en nästan poetisk och ganska oskyldig vällust
betraktade Hugo de begge inkomna nymflika figurerna, och under
det kammarjungfrun Elisiv nalkades förmakets medlersta trymå,
framför hvilken hon på det eleganta bordet nedsatte sina stora armstakar,
lät herr Hugo emellertid sjelfvilligt sin fantasi fortfara på den
började banan, och han tyckte sig i sin inträdande dotters bild se
ingenting mindre än den i orientaliska sagan högt berömda och ljuft
beundrade Zuleika, hvilken utgått att lustvandra i mandelskogen
med sin sköne Yussuf, låtit sig ros af honom med försilfrade åror i
Bulbuls spegelklara insjö, och slutligen blott på en stund återkommit
till Emirens sin faders hus för att omkläda sig, och sednare på
dygnet under stjernornas lysande pell åter utgå till aftaladt möte
med Yussuf, vildmarkens leopard – med hvad mera herr Hugo påminte
sig ur deras historia. Straxt derefter upprann i hans minne
Medschnun och Leïla – den vilde, half-förtviflade jägaren Medschnun
och den älskvärdt gråtande Leïla, Gaznas blåådriga ros –
men herr Hugo bortdref med kraft minnet af den historien, han ville
ej så gerna i sin dotter se Leïla; han ville ej genom den sednare sagan
förvirra den förra, den lika intagande, men förnämare och gladare
taflan af Zuleika. För att derföre bibehålla denna bild ännu fastare,
steg han upp ur soffan, gick fram till Aurora, kysste henne på
pannan och yttrade: Zuleika! hvar har du varit?
”Ute, min far!” sade Aurora, som väl icke hade sig bekant historien
om Zuleika, men ändock ej kunde undgå att litet brydd sväfva på
orden, när hon svarade; och en fin, men märkbar rodnad försämrade
icke hennes kinders hvithet.
Hugo, försänkt i sina österländska minnen, önskade för ingen del
genom någon underrättelse från Auroras läppar blifva indragen i
355