C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
misshaga någon synlig eller osynlig, ty den rör ej alls ett brott, åtminstone
ej af hufvudpersonen. Så här berättade kammarpigan. Det
var en gång en späd gosse –”
Tala litet högre, hviskade Hugo, och tala oafbrutet, Jakob, det vill
säga: afbryt dig icke med att stanna, så skola vi snart komma in på
andra tankar.
”Med hans Nåds goda minne var det alltså en späd gosse, son till
en herre, hvilken bodde nära sockenkyrkan, och gossen roade sig
mest på kyrkogården. Hans tankar voro som oftast omkring hans
döda Moder, och hennes graf var behagligaste platsen för hans tidsfördrif.
Men kyrkan älskade han också innerligt. En lördagsafton,
när månen sken, ville han nödvändigt skåda in uti kyrkan att se hur
derinne var, och han gick till den gamla porten. Kyrkodörren var
gles nedtill, gossen lade sig på marken, och nalkades med hufvudet
till springan mellan dörren och tröskeln, ansigtet vändt innåt för att
se. Just då han var som närmast, hörde han några steg i kyrkan, och
han fick en iskall kyss på sin mun. Han spratt upp och begynte
springa bort ifrån kyrkogården. Men han var så underlig och af kyssen
förvirrad, att han icke viste hvartut han ställde sitt lopp. Han
tyckte sig komma bort emot skogen och kände ej mer igen trakten.
Han befann sig i en lund, men hörde på afstånd bland mörkaste tallarne
ett vildt skri, såsom af jägare, horn och hundar. Snart nalkades
en varelse; han lyssnade, och märkte ett hässjande komma närmare
såsom af en ganska andtruten springare. Månen sken blott halft
mellan asparnes löf, der han stod, men hastigt märkte han vid foten
af en buske den ankomna nedsigna på knä af bäfvan eller trötthet.
Han såg en hjortko, det är en hind; och djuret vände emot gossen
sitt hufvud, nästan bedjande. Han nalkades och såg hennes ansigte,
öfver ögonen upplyst af månen. Gossen tyckte hindens sörjande
blick vara vacker; än sågo de stora, klara ögonen åt skogen, än flögo
deras kast öfver lundens buskar att finna ett gömsle, men oftast
stannade de på gossen, och ett minne upplefde dervid hos honom
besynnerligt af hans egen Moders utseende och anblick. Denna underfulla
likhet drog sonens själ – men hastigt ökades skriet i skogen,
352