C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
ning. Om baronen har någon förebråelse i sitt stackars samvete, om
han ej i allt varit nog redlig emot sin dam, om ryktet sagt sant, som
säger, att han fört en annan – en annan älskad dam hem till den
första, och dermed satt henne i grymmaste qval, ehuru han sjelf dermed
trodde sig bevisa ett förtroende – om hon af svartsjuka qvarhöll
den ditkomna länge, ja längre än hon skulle – om, sedan den ditkomna
blifvit befriad, den första damen så sörjt, att hon dött – om
allt det ryktet är sant, då kan baronen hafva skäl att vara ängslig, och
han har säkert skrämt sig sjelf, så att han i mörkret trott sig se hvad
som icke finnes. Ifrån denna sjuka skola vi hjelpa honom, om vi
visa, att det var ingenting han såg. – Vännen vidtalade nu sina bekanta,
och de kommo öfverens att nästa fredag bjuda baronen hem
till sig. En ung menniska af den dödas längd klädde de i slöja på
samma sätt som baronen beskrifvit; och deras mening var, att sedan
hon inträdt, skulle baronen få upptäcka sitt spöke ej hafva varit någon
annan än Ebba Hjort, den de härtill utklädt. Aftonen kom, alla
bekante voro församlade omkring ett gästabudsbord, hvarvid äfven
baronen satt, och de bjödo till att hålla honom så munter, som önskeligt
var. Klockan slog tio; i ögonblicket öppnades dörren och vännernes
utklädda spöke inträdde. Men baronen föll till golfvet med
detta rysliga utrop: hu Jesus! nu komma de tvenne!”
Hugos i förmaket samlade familj drog sig närmare tillsammans
vid denna berättelse, och satte sig i ring dels i, dels bredvid soffan,
der hofmarskalken sjelf befann sig. La Molinaras historia hade väl
varit ryslig, men hennes öde förekom mer främmande och ovanligt,
än att det kunde vara alltför rörande. Deremot, att se en dörr öppnas
– sådant sker ofta, och blodet stelnar vid den tanken, att när låset
knarrar, träder ett okändt beslöjadt Väsende in. Likväl var det en
annan omständighet, som än mer bidrog till de anhöriges häpnad
vid Jakobs sista anförande. De hade hört omtalas en viss baron, som
stått i förhållanden till den aflidne herr Andreas, och Jakobs anekdot
gaf en påminnelse, ehuru dunkel, om något som de förr tyckt sig
hafva hört. Hastigt målade sig för deras i mörkret verksamma fantasi
bilden af Andreas sjelf, de drogo sig alla ganska nära till hvarandra,
350