C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
nen, den grufliga natten, störtades mellan stenarna – och sammanmaldes
– då försmådde han mjölet af hennes hjerta! Så står det ock i
de Grönes bok att läsa:
”Tuppen gal,
Vägen är smal,
Men tjufven hittar till brudens sal.
Dock hennes tjuf
Blef alltid en luf.”
Tack min vän, du har berättat kort, likväl innehålles deri ett helt
poem, som rättvist kan kallas la Molinara in nuce. Gråa varelse, jag
hade aldrig vetat eller förmodat sådant om dig! dig fattas väl mycket
i anseende till formen, men du röjer anlag för väsen. Jag skall roa
mig med att undervisa dig, du visar ej ännu tecken till talent, men
du har ändock –
”Hans Nåd, jag har ännu en spökhistoria.”
Såå – bra!
”En stor man älskade en förnäm dam och begge ville de förmäla
sig, men det hände icke så, hon dog af scharlakansfeber. Den förnäme
Baronen förföll, hans tankar blefvo månad efter månad svårare,
och han syntes så blek, att en af hans förtrognaste vänner en afton
nalkades honom, och sade: Baron! det går ej an, sörj icke så. – Då
yppade den förnäme herren sin fasa för sin vän. Ach, sade han, min
afledna Förlofvade kommer på besök till mig klockan precist tio
hvarje fredags-qväll. – Vännen förvånades, men svarade: är det ej en
glädje att se och träffa henne, som var så kär och älskad? – Jo visst,
min goda vän, men hon är nu ett Spöke, hon kommer i hvit slöja,
som räcker ifrån hjessan till hennes fötter; när hon framträdt genom
dörren, går hon och sätter sig på en stol midt framför mig, hon säger
ej ett ord, men hu, genom den tunna slöjan ser jag hennes fordna
ansigte, ögonen äro borta, men tvenne stora svarta O O synas der i
stället, och med dem tyckes hon beskåda mig – skåda mig ända till
botten af mitt darrande bröst! – När vännen fick höra detta, gick han
bort ifrån baronen, och han tänkte för sig sjelf, det är blott en inbild-
349