C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
oändligen bättre, när det är mörkt i rummet, såsom nu. Huru kommer
det till? Får jag lof att säga orsaken?”
Ja visst.
”Jag tror icke att blomsterna tänka, ty det har jag aldrig trott.
Men det faller mig in, att efter allt är så tyst här i det ståtliga rummet,
och ingen Berättelse vid denna stund, såsom annars, nu fägnar herrskapet,
så fira i stället örterna denna skymnings högtid och sprida
ångor omkring sig och omkring herrskapet, emedan de icke kunna
komma med någon annan slags saga.”
Det är således de, som i deras tur berätta i afton, menar du? Men
deras sätt att tala består uti att skicka tusende ångor?
”Alldeles, det är min mening, om hans Nåd tillåter.”
Bra Jakob, jag hade icke väntat den ideen af dig; nå fortsätt, min
vän, hvad har du mer att säga?
”Jag går nu tillbaks till min plats.”
Efter blomvaserna hålla deras tur att berätta i qväll, så vill du ingenting
mera säga, utan sätter dig bredvid din kakelugn igen, är det
så? Bra min vän, du utför din idé ganska riktigt. Hvad tycker ni,
mina barn? har ni hört eller trott dylikt om Jakob förr? Nej minsann
jag det förmodat. Hör på, kom hit, du får allt lof att säga oss någonting
mera. Hvad kan du för slags historier, yppa dig för mig! Du skall
sannerligen hafva turen i qväll, gamle man, hvad kan du?
”Jag vet alldeles intet, som kan anstå det nådiga herrskapet,
minst i deras närvarande tillstånd af stor sorg.”
Men du vet nog något ändå.
”Högvälborne herr hofmarskalk!” sade den åldrige kammartjenaren
med sväfvande målföre, steg åter upp, gick fram på golfvet
och bugade sig. ”För det välborna herrskapet i närvarande tillstånd,
jag undrar månne, jag undrar om en spökelsehistoria –”
Kan du spökhistorier? utropade herr Hugo, höjde sitt hufvud i
soffan der han satt, och stirrade i halfdagern framåt golfvet på sin
talande tjenare. Sätten er, gossar och flickor. Vi skola intet ljus hafva.
Sen på den Jakob derborta! i skymningen synes hans skepnad
blott förvirradt och till hälften. Liknar han ej en förtrollad varelse?
347