C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
ningen, och aftnarna icke så ordentligt, som förr, egt sina berättelsestunder,
så hade dock vanan blifvit alltför stark och bildat ett rent
behof af framställningar, så fort uret slagit en viss timme.
De vanliga berättarne eller berättarinnorna hade icke nu en tid
hörts af. Slägten sjelf bar endast sorgsna och förstummade känslor,
Hugo var icke upprymd för afhandlingar, och de fleste tego alldeles,
ehuru de sågo på hvarann med glänsande ögon. Om Richard hade
man icke förnummit, att han ännu återkommit från sin resa, åtminstone
hade han icke synts till uppe i slottet; Julianus, den faderlöse,
sågs också sällan inne, minst om vackra aftnar.
Således, när ingen annan berättade, icke en gång Frans eller
Henrik dristade kläda sin sorg i ord, steg slutligen kammartjenaren
Jakob med vördnadsfulla och rädda steg fram på golfvet ett stycke
ifrån kakelugnen, och han tycktes hafva för afsigt att nalkas till hofmarskalken.
”Jag bugar mig” – sade han, men tystnade tvert.
Ärlige Jakob, svarade Hugo i det han såg upp, bugar du dig? Här
begynner blifva mörkt i kammaren, och vi vilja ej heller hafva ljus.
Så här är det bäst passande för vårt närvarande sinnelag. Jag märkte
väl en rörelse der framme på golfvet, men jag urskiljde ej riktigt om
en menniska der förrättade något.
”Jag tänkte utbedja mig en nåd –”
Hvarom då, Jakob?
”Här i förmaket är en behaglig skymning, och jag, fast en ringa
tjenare, har så ofta af det nådiga herrskapet fått lof att bivista deras
eget nöje i historiers afhörande. Men i qväll hålla allas hjertan läpparne
tillsammans.”
Så är det, kära Jakob. Bedröfvelsen utkräfver sin fordan hos oss –
men skulle du, skulle t. ex. du, Jakob, hafva en historia? Det vore
mig sannerligen angenämt.
”Nej, min herre. Min mening var blott att få anmärka, hvilken
vällukt, hvilken ånga går genom hela förmaket. Den kommer ifrån
fönstren, der nattviolerna jemte de utländska örterna stå, och jag
tycker – jag har väl orätt, min herre – men jag tycker att de lukta
346