C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
Aurora, som syntes hafva slutat sin insamling, såg leende upp,
biföll förslaget, tog sina blad och mossor med, och gick i båten.
När Julianus sköt ut ifrån land, kom han att kasta ögat på den
höga slottsbyggnaden, som syntes på afstånd. ”Det fjerde fönstret
ifrån norra hörnet är ju ditt? sade han, der skall jag passa på, håll
också du ditt ord kl. 12, Rory.” Snart voro de ute på vattnet, foro åt
venster förbi en med höga trän rikt bevuxen udde, och försvunno
bakom den.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Uppe i sjelfva slottet led det allt mer emot qvällen, skuggorna tillväxte
i kamrarna, och, ehuru ännu aftonen sken klart ute i naturen,
så var det helt annorlunda inne i de höga rummen. Ymnigt befransade
gardiner skymde till hälften deras fönster. Ögat, som inifrån
förmaket stirrade ut genom rutorna för att på firmamentet hemta
något ljus, fann figurerna af de flyktande molnen i deras glesa, aflägsna
gestalter ännu mer underbara, emedan synen förvillades af
de framför rutorna hängande gardinfransarna. Ändå var det icke så
hemskt, emedan flere personer sutto tillsammans i förmaket. Sjelfva
Hugo befann sig der. Men allas ögon voro riktade på fröken Ulrika
Sofia, och ingen nändes afbryta henne, under det hon stod i sin
stumma betraktelse och sökte fixera det mörknande himlahvalfvet.
Hennes fars bild sysselsatte tvifvelsutan hennes tankar, och det var
som sökte hon den bortgångnes ansigte bland molnen. Med sammanknäppta
händer lutade hon sig mot den hängande hvita gardinen.
Hon stod så vid sjelfva kanten deraf, att hon med ena ögat såg
genom gardinens gaz, men med det andra fritt ut genom fönsterglasen.
Så mycket mera embrouilleradt måste intrycket blifva af hvad
hon såg. ”Likt flyktande andar gå strömolnen bort derframme,”
hviskade hon för sig sjelf, ”de förlora sig snart, så snart, och menniskan
går som ett strömoln, likt de andra. Hvem minnes länge den öfver
firmamentet förströdda formen? En ny menniska, ett nytt moln
kommer – och dess fart går med vinden – hvarthän – hvarthän – o
hvarthän?”
Ehuru stämningen på slottet varit något annorlunda efter Begraf-
345