C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
föreställa sig att obetydligheter derunder föreföllo. Man har ej ringa
sysselsättning på ett ställe, der begrafning tillredes, verkligen sker,
och alla för tillfället nyttjade saker efteråt skola sättas på sin plats
igen. – En varelse var det, som ifrån denna epok började ett nytt lif.
Man hade på kyrkogården öfver Andreas Löwenstjernas graf planterat
en ung ektelning, men icke satt den, såsom det merendels annars
brukas, framföre eller vid sidan af grafven, utan alldeles midt öfver
den plats, hvarunder sjelfva likkistan ställdes. ”De skola icke gräfva
upp min broder,” hade Hugo yttrat. Visserligen borde väl också den
tillväxande eken blifva det bästa beskyddet för de inunder hvilande
benen – man skadar icke gerna träden på kyrkogårdar, och för ett
sådants skull torde man äfven lemna en afliden i ro, som flyktat under
sjelfva trädets rot. Underligt må det kanske synas, att icke
Löwenstjernska slägten längesedan murat sig en Familjgraf till förekommande
af så hemskt våld. Men det hörde till herr Hugos grundsattser,
att skiljemurar, som samhället upprest menniskor emellan,
borde efter döden icke finnas, utan alla i jordens stora, allmänna
famn öfverlemnas utan skrankor, åtskillnader och egna försvarande
omgärdningar mot den stora makt, som griper alla.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Nästa måndag klarnade vädret ovanligt, och blott några återstående
ljusgrå moln seglade i mångkantade, föränderliga bilder ned
emot det höga fästets gräns. Långt, långt bort foro de. Solens sken
hvilade allt mildare på stranden af ön, der Jagtslottet var beläget.
Ner emot sjön syntes en ung, smärt, svartlockig man komma gåendes
med hastiga steg. Tyst var han, och icke så litet mulen. Kommen
till sjelfva vågornas begynnelse, såg han sig om efter den vanliga jullen,
som förr, då tiden var gladare, brukades till muntra utfarter på
den vackra sjön. Då han fått sigte på jullen, och var i begrepp att
skjuta ut den, blef han ett litet stycke derifrån varse en annan, som
plockade färgmossor under pilarne. Hastigt ljusnade hans ansigte
och blicken glimmade. ”Är du här vid sjön, sade han till henne, har
du så snabbt återkommit från berget? följ ut med mig på vågorna en
stund –”
344