C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
ÅTTONDE BOKEN.
343
Blodet stelnar vid den tanken, att
när låset knarrar, träder ett
okändt, beslöjadt väsen in.
Under det Hugo genomgick dessa och ännu flere af sin framlidne
broders uppsattser, lyckades det honom icke alltid att utfinna tiden
med visshet, då hvarje af dem blifvit skrifven, och det är icke säkert,
att de här anförda styckena blifvit ordnade i riktig tidsföljd. Under
läsningen förnyades väl inom herr Hugo den anmärkning, att en
mera fullkomlig öfverlåtelse i Guds behag skulle hafva läkt många
af de sår, hvaröfver hans älskade bror i tysthet sörjt. ”Men, tänkte
han dervid, är det icke vinnandet af en sådan större öfverlåtenhet,
hvartill min gode Andreas sökt kämpa sig fram? och är det icke just
under denna kamp han stundom gjort reda för sig sjelf öfver sitt tillstånd?
För öfrigt –”
Han tänkte fortsätta sin anmärkning, då han afbröts af en ganska
djup suck, som länge arbetat i hans eget innersta, och nu gaf sig luft.
”Ach jag må tiga, utropade han, i dessa ämnen är jag en man, som
begriper intet, emedan jag erfarit intet; hvad har jag haft att sörja?
Jag skall begrafva min broder – det är hvad jag kan.”
Vid denna punkt stannar berättelsen, och ridån faller. Vi behöfva
ej omtala huru vid aftonmåltiden, när hofmarskalken kommit ned i
salongen, de i mor Annas namn framsatte blåbären gladde honom,
och nödiga förklaringar gjordes rörande sidenklädning, menniskor
och kreatur.
Icke en, utan helt visst flere dagar framskrida nu. Ingen må likväl