C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
hjertat kan känna vid blicken på en skön antiqvitet. Här har det
låga, orättvisa, inhumana trädt i spåren af hvad fordom var alldeles
motsatt. Ej tiden och yttre våld bringade här förstörelsen å bane; en
dämon har verkat den.
Älskvärda ensamhet, hur kär blir du mig, dag ifrån dag kärare.
Mina körsbärsträn, som jag vattnar, håna mig icke derföre att jag
haft ett hjerta för dem. Mina gravurer, mina hufvuden af stora och
vackra menniskor se på mig med samma ögonkast som förr. Om jag
talar i deras sällskap, finna de ej ett nöje uti att anse obegripligt hvad
förr var ganska begripligt. De låtsa ingen förnämhet, de anse det ej
som en pligt att taga sig ersättning för den ömhet de förr hyst, genom
ett sedan lika långt drifvet hat, afvighet och skadeglädje. Hufvuden,
J ären stumma, det är sant! men J hafven ej annat nånsin varit, er
tystnad är sublim, den väcker ingen smärta.
Kempis, du har lärt mig Ensamhetens mystère, du har lärt mig att
plantera åt mig ett paradis i lefnadens öcken.
_____
Lätt är att fördraga fiender, som aldrig annat varit än fiender.
Deras uppförande ser jag med köld, och försvarar mig med en lugn,
väl beredd klokhet. Men fiender, himmel, som varit vänner –
Jul–s! hvarföre? – och hvarföre Du?
Äfven sjelfförsvaret emot dem är en ny smärta. Ej nog, att se en
kär gestalt rangerad på en fiendtlig linie; ej nog. Men hvarje drag,
som sjelfförsvaret tvingar till, hvarje hugg – om det träffar, o Gud –
träffar en kär punkt!
_____
Hamburg och Weimar, hvarföre såg jag er? Den store Skald, jag
der fick personligen beundra, fick kalla bekant – det skulle vara en
lycka för hela lifvet! Men dock, är det belöningen för så många dystra
händelser? Ju längre, allt mer, allt mer stiger hjertats Grund upp
med sina fordringar – enkla, men jättelika fordringar! Skalden går
341