C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
_____
Ingenting liknar i grymhet den menniska, som en gång varit din
vän, men sedan genom missförstånd, nyck eller förändrade tänkesätt
och känslor upphört att vara det. Icke blott värmen och tillgifvenheten
äro borta, utan du skall finna dig satt utom sjelfva humanitetens
gränsor. Det utgör den menniskans glädje att kränka dig,
hon njuter af att på det råaste och orimligaste plåga dig, din undergång
är hennes vällust. Du skulle tro, att om en inre vänskaps varma,
ömma och intressanta förhållande upphört, så skulle förbistringen
dock ej sjunka under civilisationens allmänna horizont. Men
det är icke så. Du skall finna, att hvarje främling från landsvägen,
äfven den obetydligaste, af din fordna vän emottages med mera vänlighet
och öppenhet än du. När han är inkommen, får han svar på
hvad han talar, och man säger honom åter något för egen räkning,
så att ett umgänge blir möjligt. Hvad dig beträffar, om du sjelf ingenting
säger, så var viss att din fordna vän icke säger något åt dig. Talar
du något, så får du det kortaste, kallaste svar. Du är hågad, som förr,
att öppna ett samtal af värme och högre värde, men då inga andra än
likgiltiga och undvikande svar stå att erhållas, så måste du tystna,
och en dödlik känsla utbreder sig likt ett töcken öfver det menskliga
förtroendets graf. Sedan får du af andra höra huru din fordna vän
till och med kan beklaga sig öfver dig, att du blifvit så sluten, kall,
dyster, ointressant! – cannibaliska vildhet.
Ruinen af en stor och ädel byggnad från gamla dagar betraktar
jag med rörelse, men känslan är icke nedtryckande, den är sublim,
nästan glad. Det stora föll här genom tiden eller yttre våld, ännu stå
hvalfbågar och minnesmärken qvar, som tyda på det förflutnas höga
stil. Det är ett sönderfallet storverk, men ej ett förvandladt, ej till
motsattsen öfvergånget. Men ruinen af ett stort, ädelt och skönt
menskligt förhållande, som öfvergått till barbarisk håg att med utsökt
köld såra och kränka det förr var aktadt och kärt, förorsakar en
smärta af annan art och medför ingenting af det upplifvande, som
340