C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
sina ögon för allt hvad på jorden står att njuta, till ersättning för
hvad hon måste umbära i det Höga. Hon njuter detta i början med
half afsmak. Men emedan hon föresatt sig, att icke kunna vara utan
– emedan hon satt sig före, att hafva en Ersättning – så säger hon så
till sig: ”jag är bedragen på det himmelska som jag ville, derföre
måtte jag väl något annat hafva, och det får ursäktas mig, att jag nu
går den väg, som bär sig för mig.” – Så småningom blir det en ordentlig
grundsatts, att det inre hjertat bör hålla till godo och lära sig
trifvas med det; hvaråt det egentligen vämjes. ”Tarflighet är ju ock
en dygd? Det måtte vara en fördömlig kräslighet, att icke kunna med
annat, än hvad rent och varmt är? Till slut, du inbilska hjerta, torde
det ej vara annat än högmod af dig, att du icke vill vara såsom andra
menniskor? Hvad är det för en stolthet, att vilja vara för sig? Hvad
har du för en rättighet att tala om djupare, oeftergifliga kraf – mån
icke alla hafva det så väl som du? Underliga missnöje, hvad är det
då?” – Förgäfves suckar ännu en svag ton ifrån den undertryckta
himmelen: ”att det ju är ett bud af sjelfva religionen, att söka det
renare och varmare, att fly det orenare och kallare, och att lydnad
för detta bud icke rättvist borde svärtas med namnet af högmod.” –
Denna röst är nu blott såsom kommen ifrån en blek vålnad. Den tillerkännes
med leende hafva fullkomligt rätt i allt hvad den säger,
och åt den inrymmes en liten viss del af veckan, då den får tillåtelse
att fritt yttra allt hvad den behagar; hvaremot man förbehåller sig,
att för öfrigt tycka och få göra allt hvad man vill. Denna ömsesidiga
Tillåtelse, denna kapitulation med samvetet och den innersta ömheten
synes billig, och alla förhållanden jemnas. Striderna upphöra,
och det ej blott inom menniskan sjelf, utan ock utom henne med
andra menniskor. Hvad är vackrare, än att hvar och en förlåter den
andra dess svagheter, och för omaket får behålla sina egna oklandrade?
Genom en dylik vänlighet uppstår ett allmänt lugn; man arbetar
stilla i sin näring, man förkofras och mår väl. Man begynner slutligen
att lida brist på ingenting alls – utom på det stora och egentliga.
– Detta Nederslag på jorden, denna art af vansinne förekommer
att vara sundt och godt Förstånd. Mången håller den verkligen der-
336