C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
Ljufva mäktiga Kors, mitt skall du blifva, om jag någongång kan
komma till Dig! – Fortfar arma, trampade, okända lynne, fortfar att
älska och arbeta. Så skall det vara. Om du märker dig illa uttydas, så
tig och kufva dig. Ett godt bedömmande, eller måhända rättvisa,
tacksamhet – det skall du veta är sådant, som af menniskor bevisas
för Småsaker. När det är frågan om hvad stort och egentligt är, en
rätt helig tjenst, då är bemötandet tvertom. Du skall icke pocka,
upproriska hjerta! utan du skall lära dig, att det är så. Och så hafver
det alltid varit för tusende före dig, och för tiotusende efter dig skall
det så blifva. Bevisa lappristjenster, då får du både återtjenst och äfven
stor tack. Bjud till middagen, och du skall blifva bjuden både till
middag och afton. Men bjuder du en vän på Solens strålar öfver
hans fördystrade väsen, eller på Månans vackra sken öfver hans
ande – hvad önskar du för belöning för det? Mån de icke äro Himmelens
stjernor, hvad vill då du? – Tro icke du skall blifva lottlös; du
skall få ett kors för hvad du velat och gjort. Men ett, o hjerta, kan du
icke ännu: du skall lära dig värdera den kalk du fått att dricka, och
korset skall du nalkas utan skrynkor i pannan. Med glädje skall du
sörja, annars är det till ingenting. Men du förmår det icke.
Sjelfunderkufningens konst är väl stor och svår. Men oändligt
värre är, att i stället för Sjelfunderkufning gifva dig luft på ett sätt,
som skulle förströ och lätta sinnet, men egentligen förnedrar. Jag
tror knappt någon menniska är, den icke någongång blomstrat i
hjertat. Har väl en funnits, som ej något enda ögonblick känt sig
med sällt sinne vilja ingå till Gud, menniskor och from natur, som ej
velat heligt älska? Jag tror det svårligen. Men ofta har det händt, att
när hjertat känt sig såradt och bedraget, när Sorgen begynt gifva den
rätta färgen åt Blomman; då har själen ej velat uthärda. Den har då
gjort ett Nederslag öfver jorden, för att glömma hvad som en gång
gjorde dess glädje, men sedan, genom finhet i känslan, varit orsaken
till så bittra stunder. Själen talar så till sig sjelf: ”Min finkänsla är för
stor, hvad har jag annat än lidande af en så djup ömhet? jag må lära
mig att känna något gröfre, så har jag mera trefnad på jorden; hafva
en grundare ömhet, så lider jag ej så djupt.” – Nu öppnar menniskan
335